Jag jobbade mycket med att banda och transkribera intervjuer när jag gjorde en Minor Field Study i Uganda, eftersom materialet skulle användas till en uppsats. Plötsligt insåg jag hur mycket andra ljud det fanns runtomkring oss… och när det ösregnade mot plåttaket var det helt omöjligt att få med vad som sades.

I samband med den här kursen känns det som om jag har återupptäckt möjligheten att spela in samtal, men på ett mer positivt sätt. Jag har till exempel filmat intervjuer som i efterhand kändes för långa och ofokuserade, men då har jag kunnat använda det materialet för att skriva en text istället. Plötsligt har jag inte bara mina anteckningar, utan också möjligheten att höra orden igen – på gott och ont. Det kan ge nya perspektiv, men också vara tidskrävande att gå igenom på nytt. Och som du beskriver är själva ögonblicket bara där en gång.

Annars märker jag att jag lyssnar som bäst till människor när jag får ta anteckningar. Även om jag är på en föreläsning och föreläsaren betonar: ”Ni behöver inte anteckna. Jag skickar presentationen till er”, så följer jag vad som sägs mycket bättre om jag får fånga ord och skissa tankar på papper.

Kanske borde jag öva mig mer att bara använda mina öron. Ingen kamera eller bandspelare. Ingen penna. Bara vara och lyssna.