Sexhundratalet folkbildare från en decimal mindre antal länder har under dagarna två alltså samlats i Malmö för att hålla världskongress.

Här nedan ges kommentarer från och om de inledande talarna från onsdagsförmiddagen…

Britten (alltså svenskan) Månsson-Wallin (Fp) är både generell, general och sekreterare för Svenska Folkbildningsrådet när hon som inledande talare reflekterar över utbildningens vikt under livets gång samt över hur den nordiska folkbildningsmodellen är viktig för oss alla i ett världssammanhang. Hon poängterar också vikten av att inte göra utbildningen till en handelsvara utan att utbildning skall vara en rättighet för alla. Britten avslutar med att peka på hur solidariska bidrag från nordiska deltagandeorganisationer möjliggjort att 65 deltagare från syd kunnat delta i konferensen, och att detta bara är ett av exempel på den solidaritet som krävs för att få en värld värd att leva i.

Förste man i talarstolen är Ilmar Reepalu som lägger fram ett kort, koncist och kulört vältaligt inslag om Malmö som ett exempel på en av de städer i världen som kommit längst inom hållbar stadsbyggnad. Han påpekar att 50 % av Malmös invånare är 35 år eller yngre = Hope for future. Han talar om globaliseringens baksidor i form av kapitalflöden och CO2-utsläpp men menar att baksidorna också har mer direkt mänskliga verkningar.

En tredjedel av Malmös befolkning är födda utomlands och i staden finns hela 174 länder representerade, vilket nästan är i nivå med FN:s 192 medlemsstater.

”För 15 år sedan var arbetslösheten i staden uppe i 22 %, och Malmö hör till en av de mest tätbefolkade regionerna i landet. Efter Earth Summit i Rio 92 var det hög tid att formulera en vision. Målet som så småningom antogs i Malmö var ”att bli en hållbar stad enligt Kyotoprotokollet”. För att åstadkomma detta inriktade man sig på ”learning, understanding and empowering” för att uppmuntra människor. ”

Ilmar genrepar vidare och breddar nu med konkreta goda exempel så som Västra Hamnen som gått från att tidigare vara en industrihamn med Kockumkranen som symbol för industri- och arbetarstaden Malmö men som nu bebyggts med hus som är självförsörjande på energi. En vridande läcker bål har vi också fått dit, gjord av kände spanske arkitekten. ”Detta är en hållbar byggnad; det organiska avfallet samlas in och blir till biogas.” Hälften av kollektivtrafiken drivs av biogas. Dagvattenhanteringen i Västra hamnen lyfts fram som en viktig investering för att hantera framtida nederbördsmängder. Ilmar visar bilder på ungdomars deltagande i naturundervisning så som Sea-U projektet i Malmö. Han nämner också orden Not In My Backyard när han kommer in på s.k. hållbar avfallshantering. Tidigare lades 50 % av avfallet på deponi. Införandet av en deponiskatt 1990 innebar en vändpunkt för ett systemskifte inom avfallshanteringen, ett skifte till ”Eco-efficient and good for the climate”. År 2009 fick Malmö ett FN-pris för innovation och holistisk approach. Ilmar avslutade med ”Vi kommer lära oss av er och vi hoppas ni kommer lära er något av oss också”.

På många sätt har Malmö verkligen gått igenom en otrolig omvälvning från industri till kunskapssamhälle. Bördan från industriproduktionen har förlagts någon annanstans, men växande är den, med tanke på att det generas mer och mer avfall i staden, som måste tas mångfaldigt mer någon annanstans ifrån nu när det inte längre produceras lokalt.

Flera av de förverkligade initiativen som Ilmar talar om är verkligen viktiga första steg. En satsning som förmodligen gjort stor skillnad för luftkvalitet, buller och folkhälsa är den långtgående utbyggnaden av cykelvägnätet. Men som kanske alltid när det gäller första staplande steg, så genererar de många tillfällen till lärdomar. Ord som hållbar avfallshantering i all ära; i praktiken har det inneburit att en stor fraktion av Malmös avfall går till förbränning- eller energiåtervinning som det populärt kallas. Energi från glokalsamhället Malmös restprodukter matas nu ut i fjärrvärmeledningar och värmer stadens invånare. Matavfall, om man nu kan benämna det så, samlas in och blir biogas. Detta låter måhända kalasklimatsmart. Problemet är ”bara” att nu har man byggt ut kapaciteten på avfallsförbränningen så att den under flera år framöver överskrider ”avfallsbehovet” som vi tutats i oss finns. Med tanke på de stora investeringar som anläggningen medfört så behöver man för närvarande importera sopor från Norge. Men inom något decennium så räknar man med att vara uppe i nivå för att bli självförsörjande på avfall. Det är här det blir intressant. Man kan alltså säga att man och kvinna bygger in sig i ett system där man beräknat att avfallsmängden bör vara så pass mycket mer om några år- och detta accepteras som en krass verklighet. Som om vi vore blinddockor som har att rätta oss efter den s.k. ekonomiska utvecklingen istället för att vi själva ÄR utvecklingen vi låtsas sträva efter. Inte nog med att vår värmeförsörjning faktiskt baseras mycket på att vi förväntar oss en viss stadigt växande mängd avfall, vilket tex ger föga anledning till energieffektiviseringsåtgärder i fjärrvärmeanslutna byggnader. Vi importerar dessutom in extra sopor om det inte finns tillräckligt just nu.

Planer har en tendens att fullföljas och finns där, som i detta fall tom en färdig anläggning på plats för att ta emot det förväntade ökande avfallsmängderna, ja då är det inte undra på att det är precis vad som händer. Det är att blint lita till prognoser som sanningar, och att alltjämt låta sig styras av den osynliga handens 1800-tals paradigm. Men det vi då låter oss styras av är inte alls osynligt, det är snarare mer synligt och löjligt uppenbart än det mesta- nämligen de rådande ekonomiska maktstrukturerna. Kollektivtrafiken må drivas på biogas till 50 %, men för några år sedan tilläts eon bygga en ny fossilgasförbränningsanläggning i Malmö, vilket förutspåddes skulle fördubbla Malmös koldioxidutsläpp. Om Västra hamnen som ett hållbarhets?/lyxprojekt finns mycket att säga- intressant är dock att sådana här om de nu är föregående eller föregångs-exempel, har stor potential att sprida sig- låt oss säga att stadsplanerare i x mångmiljonstad använder någon av idéerna från Västra hamnen, då kan vi bara hoppas att de där sett igenom de väldesignade Wihlborg-fasaderna och att områdena görs tillgängliga inte bara för de ekonomiskt mest välbärgade, för är så inte fallet så kan det knappast kallas för hållbart om man vill mena något hållbart med det ordet. Första och förhoppningsvis inte främsta, (men nära nog den främsta och högst stående torson) byggnaden man möts av i hållbara Västra hamnen är en välkomnande och säkerligen i något avseende också miljöanpassad Plastikkirurgisk klinik. Välkommen till Västra hamnen-Vill du också hållbarhetsanpassas?

Faktum att Malmö blivit så framgångsrik internationellt inom hållbar stadsutveckling är ju i sig intressant, med tanke på vilken enorm potential till förbättring det fortfarande finns inom stadsutvecklingen här, och det ger en indikation på vad som globalt (eller av en elit?) räknas och anses som framgångsrika satsningar.

Att beskriva förändringen i avfallshanteringssystemet som att ha gått till ”Eco-efficient and good for the climate”, tyder bara på att det finns flera och djärvare steg till att ta. Eko-effektivitet är ett knepigt ord, med tanke på att det indikerar att vi måste effektivisera för att ”förbättra”. Visst finns det mycket slöseri att bespara genom t.ex. energieffektiviseringar, men frågan är om effektiviseringshysterin- och effektivitetsberoendet i sig inte bara är uttrycksformer för den fossiliserade tron på oändlig tillväxt som genomsyrar och decimerar vår kapacitet och att detta lätt leder oss till att tro till att vi kan och bör ersätta det besparade med en (miljö eller social)”utgift” på ett annat håll. Good for the climate- som om vi gjorde klimatet- eller miljön för den delen, en god gärning. Möjligen bättre för klimatet eller miljön, men inte bra!

Projeto Amigos da Comunidade (PADC) startade sin verksamhet år 2003 för att hålla unga borta från gatan. Genom att ordna aktiviteter inom områden som engelska, spanska, bild, berättande, dans och capoeira får barnen möjligheten att stärka sin självkänsla och lära sig om sina rättigheter.

I ett av projekten får barnen göra sina egna kameror och ta bilder av sin vardag. Här berättar Katja mer om projektet…

Jag har precis haft förmånen att lyssna på ett föredrag av Ivette Mercado Zubieta, folkbildare från Bolivia.

Ivette driver ett teaterprojekt för vuxna blinda i Cochabamba. Projektet heter mentala landskap och syftar till att hjälpa de blinda att genom teater berätta om sina mentala landskap, det är ett annat sätt att “se” verkligheten. Ivette visade en fantastiskt film från projektet, där deltagarna berättar vad det har betytt för dom att delta. I filmen får vi också ta del av en liten bit av en pjäs eleverna satt upp. ” att vara blind och fattig är två stora hinder för att tillgodose sig utbildning, därför är det här projektet så värdefullt” , säger Ivette. Projektet som sker inom ramen för ett annat större projekt kring utbyte, forskning om folkbildning och interkulturell lärande har stöd av Tyska ambassaden i Bolivia och startade 2009.

Fernando Cesar, Alan Rosario Costa och Renato Luis kommer från PADC (Projecto Amigos da Cominidade) i Fortaneza – Brasil som bildades 2003. Vi intervjuar de under ICAEs Conference.

Första dagen på konferensen  A world worth living in. Stämningen allena stämmer väl överens med temat på denna approach till all-inclusive- tredagarstripp i folkbildningsverksamhet. Konferensen återkommer vart 4:e år, och denna gång har man alltså valt att förlägga den till Malmö, som också inom folkbildningssammanhang globalt rankas som en föregångsstad inom hållbar stadsbyggnad. Konferensen gästas av 600-talet deltagare från den vida världen, och om man nu kan författa något kort från ett så sammanlänkande och samtidigt så världs(om)spännande plats så är det den otroliga drivkraften och engagemanget som trots eller pga listan av utmaningar nedan, lyser ur deltagarnas uppenbarelser. Konferensens 4 huvudteman heter;

Folkbildning som rättighet och yrke- uppföljning av internationella överenskommelser så som milleniemålen, EFA och CONFINTEA.

Livslångt lärande för hållbarhet i en värld av pågående klimatförändringar

Ingen rätt till anständigt arbete utan möjligheten att lära

Nordisk folkbildning och globala utmaningar

Tänkte följa del 2, så mer kommer.

Nu är vi i alla fall på plats på konferansen   A World Worth Living In  http://aworldworthlivingin.se/. Vi har ett redaktionsbord och kommer att rapportera regelbundet om vad som händer på konferansen, och inte bara det som händer på föredragen, utan också allt som sker i mellanrummen och bakom kulisserna!. Annika har fått i uppdrag att fota i dag och fångade Nyamkos Sabuni helt osannolika läckra skor.

På utställningshallen är det lite sömnigt fortfarande men det övas inför invigningen. Festorkestern spelar och sjunger ABBA godingar för fulla muggar och det är säkert helt riktigt att just ABBA är lika med Sverige för många av de internationella gästerna här i dag. Bakom ett svart sammetdrapperi dukas det upp till flott buffé och vackra vinglas, festen är snart i gång. Men det är inte fullt festligt för alla. Medborgarskolans Perugäster har stoppats vid gränsen och de är bekymrade. Jag påminns om att det är olika lätt för olika människor att passera våra snåla gränser även när de är på väg till en konferans som denna där social rättvisa är i fokus. Jag har fångat två ”F -ögonblick”  med  Bambuser . Fest och Frustration. Jag har inte lärt mig hur man lägger upp bambuser här, så är ni nyfikna får ni gå direkt till mitt bambuserkonto och kika på de senaste inläggen.

- Det är stort att A World Worth Living In kommer till Malmö, säger Renzo Jaldin från Medborgarskolan. Det kommer inte vara så att vi bara håller en konferens och sedan säger hej då. Det här är början på många nya samarbeten!

Renzo och andra representanter från studieförbund och folkhögskolor arbetar för fullt för att förankra A World Worth Living In lokalt i Malmö. Den 15 juni kommer det bland annat anordnas en stor fest i Folkets Park, där allmänheten får ta del av uppträdanden och utställningarna som på olika sätt är knutna till folkbildning.

- Just nu har jag kontakt med grupper från Brasilien och Uruguay, avslöjar Renzo. Vi kommer att göra gemensamma framträdanden med slagverk.

Melinda och Renzo.

Melinda Jakobsson, från Studieförbundet Vuxenskolan, jobbar med personer och grupper som håller på med hiphop och annan form av dans.

- För alla dansare som jag möter blir kvällen i Folkets Park ett bra tillfälle att få visa upp vad de kan, menar hon.

I sin relativt nya roll som igångkickare och rådgivare för olika projekt upplever Melinda dessutom konferensen som ett bra tillfälle att skapa värdefulla erfarenheter tillsammans med andra aktörer.

- Om man är lyhörd för allt som händer och allas olika erfarenheter ger det bra kött på benen, lovar hon.