Glokala berättelser

Detta är en artikel från Fria Tidningen. Klicka på bilden för att läsa artikeln i större format.

Detta är en artikel från Fria Tidningen. Klicka på bilden för att läsa artikeln i större format.

den är inte klar än ska lägga upp den färdiga snart vill se bara hur det blir när den är uppe om det går att läsa osv

Gita intog scenen medan hon hämtade andan, tog sig an pappren och in publiken med en andningspaus som var välbehövlig efter en rapp talarlista.

Efter några minuter inledde hon med att medge att hon blev överraskad av att höra om Malmös satsningar och internationella framgångar inom hållbar stadsbyggnad. Efter att ha följt samhällsutvecklingen och i synnerhet socialdemokratins berg- och dalbana i Sverige sedan 90-talet så menar hon ändå att hon tycker sig se att de samhälleliga institutionerna och samhället i övrigt fortfarande behållit ett djup och en bredd vad gäller synen på rättvisa och jämlikhet. Som exempel på detta tar hon upp ett samtal hon haft med person som följt socialdemokratins utveckling på nära hål i Sverige. Personen menade att nedgången faktiskt är till det positiva, och Gita torde sig se att här är det frågan om grundläggande mänskliga värderingar som mycket tack vare folkbildningstraditionen är så pass starkt och djupt förankrade i det svenska samhället att de inte står och faller med politiska upp- och nedgångar.

Gita för oss vidare till mer världsvida perspektiv när hon säger jag är ingen pessimist, men jag vill poängtera de utmaningar som finns. Jag har verkat inom utbildningsväsendet i hela mitt liv- först som elev och student, och nu är jag sedan 30 år utbildare och lärare. När man diskuterar utbildningsfrågor är det lätt att tala om vi som vet och de som behöver veta. ICAE arbetar med att bryta mot dessa tankemönster. Vi behöver alla få kunskap, fortsätta lära oss, oavsett vilken position vi har. Utmaningen är att det inte är så lätt i praktiken. Framförallt inte när det gäller att utmana våra egna djupt rotade förutfattade meningar. Livslångt lärande menar Gita, handlar i grunden om att kunna ta till sig ny kunskap och handskas med dessa nya ovissheter, dessa dunkla vråer. Det handlar om att kunna gå bortom vår vanliga trygga tillvaro. Här pratar vi inte om utformningen av enskilda kurser utan om ett system för att skaffa sig en grund som håller för att ta sig an de situationer som idag råder i världen.

Gita refererar till John Robertsson- brittisk ekonom som var stor under sin tid men som Gita menar aldrig fick det erkännande han förtjänade. Han ska ha sagt: Det enda som är värre än att kapitaliseras av kapitalismen är att inte bli det.

Ibland är det lättare när maktspelet är synligt än när makten disintegrerats. När ett imperium faller sönder i ekonomiska termer. När vi står inför en tidpunkt med skapandet av en ny världsordning. Det är en hård värld- det är svårt att hantera kaos. Inte heller de mäktiga kan hantera en situation i kaos.

Gita refererar till Mexikos president som under en konferens på centrum för global utveckling i Washington nyligen ska ha sagt; – Frånvaron av ett globalt styre är skrämmande. G20 som skulle ersätta G8 är en katastrof. Det är inte seriöst. Jag brukar inte citera Mexikos president, men här ville jag ta upp detta uttalande och vad det står för när en person i hans position uttalar sig på ett sådant sätt.

De flesta av oss tror G20 ä framtiden för det globala styret. Den ekonomiska krisen tillsammans med klimatförändringarna och livsmedelskrisen pekar alla mot vilka missförhållanden som råden inom det globala styret.

Om vi inte är kollektivt förmögna att samla det globala styret så står vi inför en mycket mörk tid.

Detta står i kontrast till FN:s generalsekreterare som berömt Afrika för den sista tidens snabba tillväxttakt. – Vad han missade nämna i sammanhanget var varför detta sker, anledningen finns enligt Gita till stor del att hitta inom gruvindustrin.

Gita återupprepade John Robertssons citat; Det enda som är värre än att bli exploaterad av kapitalismen är att inte bli det. à När man väl blir det är man glad.

Som utbildare måste vi granska utvecklingen mer i detalj för att förstå vad som verkligen sker.

Jag är en person som ibland tillfrågats varför jag så sällan ler när jag talar. Då brukar jag svara att jag tror det är bäst att veta vad vi står inför först, så att vi sedan kan le åt utmaningen. För att få reda på var vi står krävs en djupare analys.

Vad beträffar finanskrisen så kan man fråga sig om det finns ett finansiellt styre som kan användas för att reglera finansmarknaden. Men med tiden har människor alltmer börjat fundera på om det verkligen vore tillräckligt för att komma tillrätta med dessa enorma utmaningarna.

Gita berättade hur hon från ledande finanspersoner nyligen hört kommentarer i stil med:

Den underliggande orsaken till finanskrisen kan inte endast härledas till avsaknaden av regler och disciplin utan beror till stor del på ökande olikheter i den amerikanska ekonomin. Att även högt uppsatta personer inom finansvärlden uttalar sig på detta vis menar Gita ger en bild av hur uppskakad situationen är.

Som exempel på vad den instabila ekonomiska situationen gör för ungdomsarbetslösheten, tar Gina upp Guy Standings Den nya farliga klassen. Ett ledord i dagens arbetsmarkand är flexibilitet. Men flexibilitet betyder också osäkerhet. Den nya farliga klassen refererar till den generation unga som växt upp i tron att en formell utbildning skulle få dem ut på arbetsmarknaden- vilket visat sig vara inte alls så självfallet. Den nya farliga klassen beskriver i själva verket en ungdomlig revolt mot ett system av tomma löften.

Standing menar i boken att de som inte kan gå igenom utbildningssystemet hamnar lätt i fascistiska rörelser där missnöjdhet och fundamentalistiska tankar tillåts få fotfäste och där man letar syndabockar.

Gita menar vidare att vi behöver ett nytt sätt att resonera kring ojämlikhet. Traditionellt har man sett det ur perspektiven produktion och konsumtion. Om vi bara tittar på distributionen så missar vi se att ojämlika förhållanden genereras i hela kedjan. Tjänstemännen inom IMP missar helt genusperspektivet. Det ekonomer kallar för konsumtion bygger på patriarkala strukturer som lett till samhällen där unga kvinnor nu börjar vägra att gifta sig – ett exempel är Indien.

Dessa unga kvinnor vägrar att gifta sig och skaffa barn, och fenomenet växer, oavsett statliga mutor. Då frågar sig människor ibland: Har detta med kvinnors själviskhet att göra? I Indien finns dessa strukturer kvar starkare menar Gita, och man har inte lyckats lika bra som i Sverige med att bryta mot dem.

Gita menar helt enkelt att kvinnors vägran att underordna sig ett patriarkalt system kan leda till ett samhälle som slutar reproducera sig.

Hur ska vi kunna humanisera och avskaffa de patriarkala strukturerna frågar sig Gita då…

Som nästa stora huvudfråga tar Gita upp den vanliga föreställningen om tekniken som problemlösare i alla lägen. Hon tar upp ETC som är en sammanslutning som arbetar för att synliggöra och motverka denna teknikhybris.

I detta sammanhang nämner Gita förslag som lags fram och som handlar om att t.ex. sätta upp aluminiumparaplyer i rymden för att fjärma solstrålar att nå in och värma upp atmosfären

Tror man på allvar sig kunna lösa klimatfrågan genom reflektorer som ska förhindra solinstrålningen, undrar hon.

Idag kontrollerar de tre största utsädesproducenterna 53 % av den globala utsädesmarknaden. Konstgödselindustrin går samma väg- fosfattillgångarna och fosfatmarknaden kontrolleras av ett minskande fåtal marknadsaktörer. Samma sak med djurfoderproducenter.

Jag är inte emot företag som princip menar Gita, men som ekonom kan jag bara säga att det ligger enormt stor makt bakom dessa industrier.  Kan man tämja denna makt? Ja på sätt och vis, och det är en enorm utmaning vi står inför idag menar hon.

När det gäller frågan om synen på teknik frågar sig Gita hur långt vi är beredda att gå för att utnyttja jordens rättigheter. Hon uttrycker sin fascination över förslaget att anta Moder Jords rättigheter i FN:s författning, det vore något helt nytt i vår tid, men det måste fortfarande till en definition om hur mark och vatten ska ha rättigheter.

Gita går vidare och nämner Kinas dammprojekt i Tibet. Hon talar om det som varandes inte endast en religiös fråga mellan Dalai Lama och kinesiska politiska ledare utan en fråga om risken för utebliven vattenförsörjning för en hel region.

Så vad kan vi som lärare säga till våra barn och barnbarn? Dessa är eviga frågor. Gita manar publiken till ett tankeexperiment: Hur kände folk av krisen på 30-talet? Känner vi av den värre idag än vi gjorde på 60-talet? Är vår kriskänsla värre nu än den var i Afrika på 90-talet?

-         Detta för oss till den intellektuelles roll idag, de intellektuella och intellektuellt arbete.

Paul A. Baran (marxist/humanist, amerikansk ekonom) skrev -58 en kort essä vid namn The committment of the intellectual. Paul var trött på vad som kallades intellektuellt arbete och på dem som han ansåg motverkade de gränsöverskridande frågorna. Paul var djupt oroad över i vilken riktning man var på väg när det gällde Vietnam. Han såg ett stort problem i hur man betraktade skillnaden på manuellt och mentalt arbete. Omgivningen hade svårt att ta till sig hans synpunkter och en kollega menade att Baran må vara engagerad, men det finns tre skäl att inte bli mer engagerad:

1)      Vi känner inte tillräckligt om dem (när det gällde Barans kritik i Vietnamfrågan)

2)      Vi är inte tillräckligt effektiva för att göra tillräckligt åt saken.

(Alla kan inte vara Roosevelt t.ex.)

3)      Frågan är inte avgörande för att göra världen till en beboelig plats.

Barans kollegas argument, menar Gita, står sig uppenbart platta gentemot dagens utmaningar.

Vi vet att sanningen är svår att erfara. Grunderna för humanism; att gå bortom de värderingar som räcker idag. Modet står endast att finna på mindre platser, på lägre ort.

Lärarens utgångspunkt måste vara en öppenhet för att överskrida gränser, se samband och agera enligt största möjliga försiktighetsprincip. Läraren har rollen att se perspektivet ur de röstlösas synvinkel, att ta kampen mot det normala, att se igenom lärarrollen när den antar ett tillstånd av hybris. Läraren skall själv vara beredd att ställa sig frågan: när vi är obekväma, vad kan vi lära oss för nytt av den uppkomna situationen?