Det nyinsatta hostellet är tomt på gäster denna sista natt då mars blir april. Fräschören och IKEA-andan drar sig inte för att andas in min sena, märkliga ankomst och anledningen därtill. Ett av de tjocka, lite frasiga täckena sväljer hela min boning till och med hullet, men dock inte håret. Nej, för håret flyter åt alla håll, spretar, men mjuknar inför kuddens vithet som nästan slöjar av rummets alla rena, fräscha, furudoftande formationer och vitfrostiga plastlådor.
Vitheten avslöjar att Fria Stugan som hon numera kommit att kallas, har en helt annan historia att förtälja. Det är som om de välbevarade, nymålade dörrarna genom sina knarrande svängningar har en hel livstid med upplevelser och känningar att förmedla. Lagrade och avlagrade i väggarna men som nu ytterst yttrar sig genom rörelser och ljud från portens porer. Vad är det med Fria Stugan som får mig att undra om hon bär på spåren från flera generationers strävande och framtidstro om en idé som var idealisk och ideologisk för ca en EU-medborgares genomsnittliga livstid sedan?
Från fria stugan kan man hyra cyklar, använda trådlöst Internet utan extra kostnad, separera sitt IKEA-inspirerade och kanske IKEA-genererade avfall i tre stycken IKEA-inspirerade plastboxar. En för ”vanligt”, en för papper och en för glas. På infobordet ligger broschyrer om grundvattenlager under Gdansk, om hur ett överdrivet uttag kan leda till saltvatteninträngning i brunnarna. En annan broschyr beskriver stenformationer och fossil som kan hittas på trestadens stränder, hur dessa kan tolkas och säga något om jordens tidigare men primitiva livsformer som sedan länge berett plats för oss att bygga för nästa.
Utanför det skyddande skalet som för en natt hette Fria Stugan är det nu grått. Ett duggande regn faller fast med kortare uppehåll av en blå, klar himmel. Nu är när regnet hunnit falla, och nu är när pölarna ännu inte hunnit infiltrera för att finna sin väg ner mot de djupa akvifärerna som håller Gdansks pulsådra vid liv. Nu behöver jag alltså kryssa mellan pölarna, trippandes på vita tygskor som var ämnade för vackrare väder. Dessa stycken tyg verkar vara dåliga kläder valda för ett så vackert väder.
Nåja, trippen på tilltygade tyg går genom plattbelagda kvarter och trottoarer där det är svårt att strosa pga. ojämnheter och pölar, det är lätt att fokus går mot marken. Dags att sluta se ner mot grundvattnet med sina simmande grundvalar, och att istället se framåt, uppåt, mot skyn med sina fritt svävande flygfän. På de vita oskyldiga tygen passerar jag, den skyldiga, gårdar skyltade med hyresgästföreningar. Blockhus med hyresgäster. Vem är hyresgäst? Varför beter vi oss som om vi kunde äga, eller tom som om vi måste? Obs:censur: sista meningen gav ett alltför uppenbart och uppmanande ifrågasättande. Orden ska inte förtälja allt. Själv förstår jag ännu inte vad de bör, och vad de inte bör förtälja. Hur en berättelse bör se ut för att förtälja något som inte går att sälja. Men jag är kanske naiv. Jag som inte ens förmår förstå vad naivitet betyder, och varför man ska vara rädd för det. Det måste vara den absoluta, maximala höjdpunkten av naivitet. Att inte se det som står skrivet, det som står utan att vara skrivet. Ta dig i skrevet! Läs mellan raderna! Jag vägrar läsa mellan raderna av tomma ord. Vad kan vara tommare än tomrummet mellan rader där det inte står något?
Men som tur är består vi ju till 99 % eller så av vakuum, så kanske behöver vi närma oss de 99 procenten för att kunna börja bygga på eller om eller för eller ifrån. Vacum the mind, dammsug först, skura sen, kanske verkar IKEA funka som tillfälligt verktyg, men hon lär aldrig, ens med stadiga bambugolv och fräscht fällda och återfällbara furusängar räcka till för att städa bort vårt växtverk.
Ok. Jag jordskred ner längs knaggliga, breda trottoarer. Trottande steg. Fasansfullt smidigt gled jag fram alldeles sidledes, nästan streamlinad med gränserna mot dels de ännu gemensamt ägda? blocklägenheterna, dels de “gated-communities”- på svenska portade eller portande eller portförbjudande eller portföljbärande, portvinsdrickande bostadsområdena, vet icke hur det bäst översätts. Ska jag vara nöjd med att termen ej dyker upp på svenska i mitt huvud? Betyder det att företeelsen ej finns i Sverige, att den finns, men att “man” vägrat namnge den med motsvarande betydelse, av rädsla för ett folkligt motstånd, eller är det helt enkelt så j-a äenkelt att det finns ett svenskt ord för det men att jag missat/omevetet vägrat ta in det i vägran att acceptera vad som tillåts hända.
“PARK OLIWA- Prestigefyllt bonde i centrum av Trestadsområdet. Ring för intresseanmälan”
Grävmaskinerna är i full gång bakom skyltar och stängsel. På andra sidan gatan är höghusen färgglada nästan så nyanserna speglar sig i de kvardröjande pålarna på asfalten. Ena sidan av ett garage har befästs med orden Alrig mera krig och andra sidan visar hammaren och skäran krossade i bitar och med texten “Allt började i Gdansk”.
Jag trippar vidare, korsar några gathörn. Närmar mig en torghandel. Tänker detta måtte väl ändå alltid förbli del av Polen. Alla dessa stånd. Någon med 1000 par skor, en annan handfull av blomsterkransar. Bord fullastade med snabbmatsliknande plagg. Mitt i en av korsningarna, mitt i marknaden, den halvslumrande kommersen nära men långt från omringande bostadskomplex, står två damer och konverserar om forna höns någonstans från en barnavärld tiotusen mil bort. Då abort var tillåten här men inte där som är mitt hem just nu. Bara ett stenkast bort, ingen abort.
Vid marknadens fiskavdelning finns tak. Men fiskkropparna ligger blottade och oskyddade. En sutare kippar fortfarande efter luft. Torskarna har redan huggtsihjälarna eller hyvlats ner tills bara en renrakad bit filé återstår. 23 zl köper lite extra tid för fiskaren som gjorts eller gjort sig beroende av att torsken finns till. På en skylt uppmanas alla djurvänner att inte mata fåglar på marknadsområdet. Detta av hygieniska skäl. Hälsningar Hälsomyndigheten.
Senaste kommentarer