enligt mig behövs det inte så mycket för att göra en bra berättelse för alla är olika och tycker om olika saker.

oavsett om du skriver något baserat på din fantasi eller något baserat på en verklig händelse så behövs nog bara en sak!

och det är att du som gör berättelsen måste bry dig om din berättelse att känna något medan du skapar den och inte bara göra en berättelse för att göra den

så länge du gillar din egen berättelse så kommer andra också att gilla den

det finns ju klart andra knep man kan använda sig av som hur man inleder sin berättelse etc sånt som kan va lite svårt att bemästra men jag tror att så länge

det finns lite passion bakom sin berättelse så kommer den bli bra och med lite knep och erfarenhet så kanske man får ut sin berättelse globalt som film bok serier osv

jag själv vill ju rita serie tidningar och har en hel del ider jag tycker är bra även om jag inte kommit på allt som ska sägas allt som ska hända redan innan så har jag en bra

känsla för dom och när jag berättat för folk ungefär vad det handlar om har jag fått positiv respons så jag tror allt man behöver är att vilja göra sin berättelse bra så har

man sjukt stark start

ett exempel på något i just serier jag tycker är jätte bra just nu är the walking dead (serie tidningen då inte tv serien) den känns som den är skriven endast med endamålet

att vara en bra zombie serie och den är fantastiskt bra och jag tycker alla som läser mitt inlägg borde ge den en chans oavsett om zombies inte varit din “thing” innan

Byggstenar från forna samhällen stärker våran längtan om att få veta vilka förutsättningar naturen erbjöd oss för att överleva dess krafter. Nu när vi vet de enorma avstånden mellan olika samhällen är det fascinerande att upptäcka likheterna mellan dessa våran förfäders kamp för överlevnad. Byggstenar ger oss en levande intryck för den förflutna och start punkten för vår civilisations framryckning.
Jag kan inte hänvisa någon litteratur men är övertygad om en del läs material om denna intressant ämne.

FRUSTRATION!!

Lördag och stängt bibliotek nu när jag kom för att lämna in veckans uppgift nr 2!

Har ingen internetuppkoppling hemma.

Kom för sent igår också då jag trodde det var öppet till kl. 16.

Nya tider f.o.m. maj! Kunde alltså inte heller skicka de kompletterande intervjufrågorna till nästa veckas uppgift, som jag hade till barnboksförfattaren och konstnären Eusebio Topooco som åker hem till Bolivia på måndag! Där han bor på en bergsplatå i de Andinska bergen på 4000 m med sina lamor, finns ingen elektricitet och inget bredband. Jag får nöja mig med svaren på de frågor jag hunnit ställa medan han var nåbar!

Sedan snodde bankomaten mitt kontokort och jag stod där med lång näsa och utan pengar! Ett litet uttag på konsum blev räddningen!

Hur använda lördagen nu? Ta bussen ut till Bossgården och tvätta ägg? Kolla om det finns någon liten hatt som skydd för den intensiva solen till gårdens yngste dräng, Alvin 2 år, som vuxit ur den gamla. Det tar rätt mycket tid för mig att sy en ny hatt, även om det är roligt! Känner mig lite otålig och har inte riktigt ro och tid att sy just nu om det inte är nödvändigt.

Kollar på Lindex barnavdelning. Så mycket söta barnkläder!! Många lördagshandlar både till sig själva och barn och barnbarn. Så lätt detta att bara vilja ha allt detta fina och läckra!! Men det ska betalas! Är det billigt undrar man ju vem som sytt detta och hur mycket får den personen betalt för sitt arbete!? Råvarorna – bomullen eller andra material, var kommer de ifrån och hur har de framställts?? Hur påverkar de naturen?? Hur har människor råd att bara handla och handla?? Har de det?? Lån med höga räntor, skulder?? Varför?? För att se söta och vackra ut? Pigga upp sig själva… Visst helt förståeligt!

LUGNET BÖRJAR ÅTER INFINNA SIG …

Tänker på min son som arbetar jour på ”sitt” företag idag lördag trots att han arbetade över igår!

Pratade med hans hustru Chie i morse för att kolla läget lite! Hon och deras 2 åriga dotter hade behövt tid tillsammans med honom nu när det är helg! I stället är hans fritid köpt av företaget som behöver honom! Visst de behöver pengarna också eftersom Chie ännu inte börjat arbeta! Nu kan man ju också var glad om man har ett jobb, speciellt de yngre och lite äldre!

Men jag tänker att företagen har så stor makt i vårt samhälle och vi är så utlämnade till dem! Det gör mig verkligen frustrerad att vi oftast är så omedvetna om detta!!

Att återta makten över våra egna liv är ju en viktig livsuppgift som jag ser det! Det går bara om vi hjälps åt och stöttar varandra och tänker efter vad som verkligen är viktigt för oss var och en, vad vi vill med våra liv. Det skiftar säkert under olika perioder i livet och förändras med nya erfarenheter och insikter. Men det är bara vi själva tillsammans med andra likatänkande kan skapa en förändring! En annan värld är möjlig! – ”Det omöjliga är det enda möjliga” skrev Göran Sonnevi , något som ingivit mig mod och kraft många gånger! Omöjligt kan det te sig att skapa en förändring om man är ensam, vilket många av oss i vår kultur är. Möjligt är det om vi går samman och hjälps åt och stöttar varandra t.ex. att avstå från all denna helt onödiga konsumtion och istället gör något mera kreativt, meningsfullt, roligt eller skönt ensamma eller tillsammans! Där behövs berättelsen verkligen också som ett viktigt redskap att nå och förstå varandra!

Alla sorters berättelser behövs, eftersom vi alla kan verka så olika fast vi i grund och botten är så lika, med samma grundbehov!

Mitt eget berättande styrs av att jag har ett mycket starkt och okontrollerbart behov av att uttrycka de känslor som dominerar mig ofta. Både entusiasm, glädje, frustration och ilska. Att gestalta dem genom att skriva eller prata eller ev. fotografera, hjälper mig att få syn på vad min upplevelse handlar om!

Nu när jag inte fick iväg veckans uppgift kände jag att jag behövde skriva av mig eftersom jag inte har någon att utgjuta min frustration för! Det lättade på det inre trycket! Vanligtvis skriver jag i en mindre eller en lite större bok, för att landa. Men eftersom jag nu går denna berättarkurs skriver jag ner det på min icke nätanslutna dator och spar texten på mitt fickminne för att ta med det i inlämningsuppgiften tänkte jag!

Mitt känslomässiga ordsvall som överrumplar mig och tar fart mot min vilja, så fort jag träffar någon som delar något av det som engagerar mig! Trots mina 68 år känner jag mig ännu bara i början av den del av min personliga utveckling, som skulle hjälpa mig att ta mera kontroll över mina känslor! Behöver hjälp av er mina medmänniskor för att komma vidare! Avbryt mig gärna och tala om när det blir för mycket!

Tror jag blivit mer känslomässig med åren!

I yrkeslivet har man ju roller och uppgifter som begränsar de personliga utspelen oftast, på gott och ont.

Letar efter en ny roll nu som innehavare av en liten medborgarlön, något jag tycker alla borde ha i botten i stället för a-kassepengar, socialbidrag och sjukskrivningsbidrag som förnedrar oss och tar vår kraft!

Det lite fragmentariska existentiella berättandet, det ordlösa mimandet och poesi fascinerar mig, det som bara antyder, där mellanrum och tystnad är viktiga. Det är så mycket som inte kan fångas i ord! Tur att vi har musiken också…

Tiden är så viktig och lugnet och platsen! Jag måste ta mig tid och landa och verkligen öppna mig själv för att en berättelse och ett budskap ska nå fram.

Mycket i berättandet handlar väl om det behov av gemenskap och bekräftelse vi alla bär med oss!

Lycklig blir jag när en berättelse bekräftar något jag själv upplever, tänkt eller känner men kanske inte själv lyckats formulera eller riktigt fått syn på. Det hjälper mig vidare i mitt sökande efter identitet och gemenskap! Så fungerar flera av de texter som lämnats in till vår berättarplattform. Helt underbara berättelser och presentationer verkligen! Din dikt Amina, så storartad!! Tänk att vi får dela tankar och berättelser nu och sedan träffas i Malmö i juni.. Spännande!!

En bra berättelse är den…

…som fångar en ögonblicksbild av dåtid. nutid, framtid, verkligheten, drömmen, fantasin eller tanken.

…som väcker en känsla av samhörighet, förståelse, empati, kärlek eller ilska med berättelsens aktörer eller miljöer.

…som får mig att stanna upp och kanske får mig att sätta ner foten på ett annat sätt när jag börjar gå igen.

Men det svåraste är inte att lyssna till eller skapa en berättelse, det är att göra en berättelse rättvis till en tredjepart som är konststycket. För att kunna förmedla den där ögonblicksbilden i en berättelse måste jag använda alla mina sinnen för att minnas. Att spela in en intervju ger ofta ett endimensionellt intryck av vad personen säger. Ofta kommer man hem och lyssnar igenom materialet och upptäcker allt som personen inte sa, eller hur man själv genom ouppmärksamhet låtit mängder av intressanta spår gå om intet. Men då är ofta ögonblicksbilden borta. Jag är ofta emotionellt utmattad efter ett antal djupintervjuer eftersom hela mitt väsen är inställt på att tränga bakom det osagda eller för personen själv outtalade.  Men det är en svår balansakt att ställa frågor som kan berika berättelsen genom att väcka tankar och känslor men att aldrig inkräkta eller våldföra sig på en persons integritet. Du får svaren efter frågorna så därför använder jag aldrig förstrukturerade intervjuformulär. Jag tycker det är en skymf mot personen som skall bli intervjuad eftersom de är experten på det som skall berättas, inte jag.  Men det är viktigt att vara förberedd, nyfiken och mottaglig för då har jag goda förutsättningar att också minnas och kunna förmedla en bra berättelse och upplevelse till någon annan.

Fantasin är det viktigaste i en berättelse, i alla fall när det kommer till fiktion.
Jag tänker börja med min syn på berättelseform inom fiktion.
När man är mellen ett och tre år behöver man hjälp av stora bilder i sina böcker.
Det vill säga att det är mer bilder än text. Vid tre och fyra års ålder börjar man som människa få ett större perspektiv på världen och framförallt på sina känslor. Man kan börja utrycka sig i känslor genom att sätta ord på dom istället för att bara gråta eller skratta.

I till exempel Tove Janssons första Muminböcker finns inte bilder på varje sida.
Därför att det är en fantasibok som man själv ska forma till bilder och därav utveckla sin kreativitet. Även Mumin som tecknad film är bra. Det är fortfarande fantasi, men också inblandat av verkliga fenomen, som att veta vad som är rätt och fel, att vara snäll och dum, eller känna sig ledsen eller glad. I Mumindalen finns inte bara glädje utan även emotionella svagheter. Smart, som Tove Jansson var, så skriver hon som bäst mellan raderna. Det jag vill komma fram till är, kort sagt,
att en bra berättelse ska utveckla fantasin.

En bra fakta berättelse ska engagera och få fram känslor.
Dom mest farsinerande berättelsena inom fakta genren är dom som inte handlar om naturligt svåra öden eller stordåd, men ändå lyckas beröra.
Till exempel boken om en Stationskarl som arbetade från att han var arton år ensam
på en ganska öde station i södermanland runt sekelskiftet 1900.
Hans dagboksanteckningar och hans historia blev en bok.
Inte en lång bok, utan en bok med ganska få sidor, men som ändå berör otroligt mycket.
Han skrev mycket, i sin dagbok, om sina ensamhets känslor som hela tiden fanns,
men också vetskapen om att ha var arton år och hade ett ”fint” arbete
med egen bostad ovanför stationshuset.
Och även hur han fann glädje i att se hur det blev vår och att dagarna inte blev så korta och mörka.
En, från utsidan, simpel, kort och vardaglig berättelse som ändå,
mycket tack vare sin sanna historia, blir gripande i sin enkelhet.

och undertecknats av självaste kronprinsessan Victoria. Nio regler för hur man ska uppföra

sig i Alby. Prinsessan invigde dem 1996. Det står saker som ”här har alla rätt att bo” ”här bär

vi inget vapen” o.s.v. Det samlade budskapet tycks vara ”ta det lugnt, begå inga brott”.

Jag växte upp i Botkyrka och har aldrig begått några brott under uppväxten; jag var i själva verket

en mycket snäll och tyst flicka. År 2006 var dock ett svårt år i mitt liv. Jag var då 41 år, jag var i

konflikt med jobbet, sjukskriven och arg. Men framförallt kände jag mig just då utsatt.

DN som jag prenumererade på för dyra pengar kom väldigt oregelbundet. När jag ringde för

att klaga förklarade de vänligt att det var så få prenumeranter i Alby. Om tidningsbudet var sjuk

så var det inte prioriterat att sätta in en vikarie för att jag skulle få min morgontidning. Jag hade

redan drabbats hårt ekonomiskt av sjukskrivningen och började dessutom känna mig alltmer

frånkopplad från omvärlden i allmänhet och kulturlivet i synnerhet. Så jag sa upp min prenumeration

och började i stället gå ner till torget och T-banan varje morgon för att hämta Metro. Det var

under dessa promenader jag började reta mig ordentligt på Albys gyllene regler. Det kändes som

att de var riktade mot mig.

Veckorna gick, jag satt fortfarande hemma. Sjukpenning i stället för lön.

En dag damp det ner i brevlådan ett erbjudande från tidningen Sköna hem. För att ladda det

ofrivilliga hemmavarandet mer positivt bestämde jag mig för att tacka ja till prenumerationserbjudandet.

Fem nummer för 49:90 och så fick man välja mellan två välkomstpresenter: boken ”Carl

Malmsten – för slott & folkhem” eller en batteridriven betongsåg. Jag kryssade för betongsågen i

talongen.

Tre dagar senare kom första numret av tidningen och en postavi för att hämta prenumerationspremien.

Jag promenerade sent på kvällen till mitt postombud, Statoil i Alby som har

nattöppet, och hämtade paketet. Det var rätt tungt. I hallen, utan att ens ta av mig skorna rev

jag upp kartongen och prövade att trycka på startknappen med sågen rätt upp i luften. Sen tog

jag hissen nio trappor ner och gick med snabba steg ner till det folktomma Alby torg.

Längst upp startade jag, och jobbade mig sen ner systematiskt tills jag hade kommit runt hela

betongrutan och kunde lossa installationen. Sågen kastade jag i närmaste papperskorg. Sen tog

jag betongplattan på huvudet och gick mot T-banan. Jag hade slutat köpa SL-kort när jag var

sjukskriven så fick jag helt enkelt planka, det har man rätt till i min situation. Men att hoppa över

spärren gick inte med den tunga plattan, så jag knackade på hos spärrvakten och bad honom

helt enkelt välja mellan att släppa förbi mig eller dö. Han släppte förbi mig. Sedan satt jag där

i T-banan, bredbent med plattan mellan benen, och stirrade tomt framför mig. Ingen satte sig

bredvid mig, ett par tjejer bytte vagn i Masmo. Det kändes skönt på något sätt, jag kände mig

stark och synlig.

Jag gick av vid T-centralen, för det är bara därifrån jag hittar i stan, och inte så värst långt

heller. Söder känns till exempel helt främmande; där hittar jag överhuvudtaget inte. Gick ut på

Stockholm, Sweden eller Absolut Svensk under bilden. Fortsatte gatan fram förbi Rosenbad och

fram till Slottet. Slottsvakterna stod orörliga i mörkret med sina vapen.

Jag promenerade förbi en vaktpost och fram till fasaden och där på en liten fasadnisch ställde

jag ifrån mig Albys gyllene regler. Jag tog några steg bakåt och betraktade installationen ”… här

bär vi inga vapen, här har alla rätt att bo. Kronprinsessan Victoria”. Där satt de som gjutet!

Alby 1996 – Slottet 2006

Här har alla rätt att bo

Den muntliga berättelsen

Jag sysslar mest med muntligt berättande, vilket innebär att jag sällan skriver ner mina berättelser. Kanske ligger det muntliga berättandet närmare filmen än boken, det skrivna orden. Jag tänker att en muntlig berättare kan liknas med en diabildsprojektor. Jag berättar de bilder jag har i mitt huvud. Ungefär som när man återberättar en film man sett, därför behövs ingen memorering av formuleringar eller ord. Du vet vad du har sett och berättar ur minnet. En bra muntlig berättare ska kunna kommunicera tankefigurer till lyssnaren. Att berätta är för mig som att konceptualisera. Att skapa en bild av en tanke. En tankefigur. Jag ritar oftast upp mina berättelser i rutor som man gör för film eller serier. Därför tycker jag att man kan säga berättarkonst om muntligt berättande.

Att förstå är att se mönster

Muntligt berättande är ett kraftfullt verktyg, genom berättelser kan man introducera fakta, teorier och värderingar, ge förklaringar kring en situation, peka på samband, utmana, provocera, väcka nyfikenhet och lusten att vidga sin omvärld.

Mina tips

Jag ordnar ibland workshops i muntligt berättande och då brukar jag lära ut ett grundrecept för nybörjare.

En person – råkar ut för ett problem eller möter ett hinder – försöker lösa det – lyckas eller misslyckas, men något har hänt med personen. En berättelse drivs fram av att personen är en annan än när berättelsen är slut mot vad den var när det började.

• Slå fast tid
• Håll en röd tråd
• Ta tillvara känslan, problemet: rädsla, förvåning, förvirring, ilska, spänning
• Sätt en tydlig punkt

Tänk på att:

• Introducera
• Peka på samband
• Utmana
• Underlätta

När man blivit varmare i kläderna kan man:

• Pröva nya utvikningar
• Kombinera flera episoder

Om det behövs. överdriv, spetsa till.

Jag brukar när jag inte är nöjd med en berättelse köra en felsökning.

Vanliga problem i en berättelse

• Berättelsen är för lång (eller verkar vara det)
• För detaljerad
• Oförmåga att avsluta
• Berättelsen drivs inte framåt
• Flera historier i samma berättelse som inte binds ihop på ett bra sätt
• För kort
• För privat (men personligt är bra)
• Ingen berättelse, snarare en episod
• Saknar konflikt (en beskrivning utan händelseutveckling)

      Hajen, en bra tankefigur

En annan muntlig berättare sa till mig en gång: Tänk en haj, med vassa tänder, fena och stjärtfena.

Något som hugger tag i lyssnaren : hajens vassa tänder

En höjdpunkt  som driver fram berättelsen: fena

Meningen, poängen med berättelsen: snärten från stjärtfenan

Hajen tänker jag är en bra tankefigur för det grundläggande i en berättelse. Viktigast tänker jag ändå är att man har ett syfte med sitt berättande och att man är engagerad i det man berättar, då blir det för det mesta bra. Jag är övertygad om att alla har något att berätta och att alla kan berätta. Sen är det naturligtvis som med allt annat att övning ger färdighet.

Albys gyllene regler – om handlingens frigörande kraft

När jag hade övat mig länge på ovanstående ville jag gå längre i min berättarfärdighet. Jag bestämde mig för att i samband med en utställning om förortsuppror skapa en berättelse där personen i berättelsen inte bara klarade ett hinder och därmed genomgick en förändring utan också började agera i förhållande till förändringen den genomgick. Syftet var att kommunicera handlingens frigörande kraft till andra genom att göra en utsatt person till att agera. Alltså syftet var att beskriva hur det kan gå till att gå från att vara objekt till att bli subjekt i en berättelse. Senare var det en ung kille i alby, Ahmed Nuru,  som lyssnade på mig när jag berättade den färdiga berättelsen ville göra en film utifrån den berättelsen. Filmen är inte klar än, men jag skickar en länk med hans work in prgress. Det var spännande för mig att se hur en muntlig berättelse kan bli film och det var kul att själv spela i filmen för jag har aldrig tidigare gjort det. Skickar också berättelsen i sin helhet.

Hoppas nu det inte blev så mycket text så att jag tråkar ut er. H/ Marita

 Alby mitt hem – work in progress av Ahmed Nuru

I början av året fick malmöbaserade Bambuser mycket uppmärksamhet, då deras internettjänst spelade en avgörande roll för att sprida bilder från Egypten.

- Det var i huvudsak bambuser.com och twitter.com som var de två tjänsterna som den egyptiska regeringen stängde av. Ett dygn senare så stängde man ju av internet totalt i hela landet, men de upplevde att de här två tjänsterna vad de som hotade dem mest, berättar Måns Adler som är grundare av Bambuser.

- Tack vare att det här är direktsänt – det telefonens kamera ser, ser resten av världen i samma ögonblick – hamnar man inte i situationen där man har spelat in någonting på sin telefon och att polisen sen konfiskerar telefonen och raderar materialet, förklarar Måns.

Se hela intervjun från Sydnytt, publicerad tis 8 feb 2011 (tillgänglig t.o.m 8 feb 2012):

Pontus Welander, som leder Imago Malmö, menar att Bambuser är ett passande verktyg även för att sprida mer vardagliga berättelser.

- Vårt mål är att förmedla en bild av den här staden som kommer från de som bor här, förklarar han.

Ta del av samtalet mellan Pontus och Malin här (inspelat den 26/4 2011):

Texten är hämtad från Magasin NIC # 2, 2008.

Du hittar sexordsmemoarer hos smithmag.net/sixwords.

Tre frågor till:

Ángela García –  poet, skribent och föreläsare

Vad är en bra berättelse?

- En berättelse är en historia eller en saga om en eller få huvudpersoner som äger rum inom en given tid. Den kan vara kort eller lång, sann eller osann men det viktigaste är att den har en övertygande argument alltså en klar sannolikhet.

Vad är det man vill berätta?

- Man kan berätta alla möjliga saker: egna historier, eller andras. Man kan också hitta på och berätta sina fantasier eller sina drömmar. Men du måste använda ett brett språk på det bästa sätt. Att använda orden och dess olika kombinationer är en av de roligaste villkor skrivandet kräver.

Hur når man sin publik?

- Publiken är alltid där. En vän, eller flera vänner. Familj, klasskamrater, arbetskamrater, etc. Man skaffar sin publik så småningom och i mån man utvecklar sitt skrivandet.