Vad är en viktig del i berättandet För dig?

För mig är allt viktigt, karaktärerna, den överläggande handlingen och allt det där tjafset man brukar snaka om. Men det viktigaste, iallfall I hur jag själv skriver är ur vems perspektiv man följer saker och ting. I vanliga fall brukar man följa händelser ur en karaktärs perspektiv, men som en film älskare försöker jag själv hålla ett perspektiv som kan liknas mer en film kamera.

Du nämnde karaktärer… Hur viktiga är dom gentemot handlingen?

Hehe. Handligen är ju säkerligen det som folk skulle tro är det viktigaste men sanningen är att, skulle vi säga att världens “häftigaste” äventyr hölls av världens tråkigaste person så skulle ingen bry sig. Det är därför faktiskt/ enligt mig så klart/ viktigare att ha en kanske sämre handlig än att ha tråkiga personer I den. Men man försöker ju slå guld och ha det bästa av båda så klart. Men karaktärerna är otroligt viktiga. Sagan om Ringen hade aldrig blivit det den blev utan Gandalf till exempel.

Vad har du använt berättandet till?

Jag har skrivit en bok, som även om man till viss del kan säga att den är I storts sett klar, fortfarande har en hel del jobb kvar, då jag håller på att skriva om den till engelska.

Vilka berättelser gillar du?

En svår fråga. Jag gillar väldigt mycket innom fantasy, sci-fi och liknande. Helst ogärna vill jag ha något som är “verklighets troget”. Inga drakar/rymdskepp, inga onda trollkarlar eller planeter som står I fara för onda rymd imperier… då är det nog inte för mig. Legend of Drizzt. Sagan om ringen, och Conan är bland favoriterna. För att inte tala om Liftarens Guide till galaxen och Terry Pratchet.

För fem år sen upptäckte jag av en händelse det muntliga berättandet och kom därmed i kontakt med den svenska berättarrörelsen. En värld jag tidigare inte visste fanns. En samling berättarentusiaster i övre medelåldern organiserade i olika berättarföreningar över hela landet. De berättade sagor, folksagor och skrönor, oftast från en svunnen tid i landsbygden i Sverige eller från någon by någonstans i Afrika. Jag gick min första berättarkurs för Pelle Olsson svensk författare och muntlig berättare, uppvuxen i Härnösand . Svensk mästare i Berättarslam 2007 och nordisk mästare 2008. Pelles berättelser handlar ofta om uppväxten i Härnösand, om pappan som sålde gaffeltruckar och modern som var sjuksköterska. Ett stycke svensk arbetarhistoria. För mig var det naturligt att försöka mig på att berätta om min uppväxt i förorten, om att vara ny i Sverige och om miljonprogrammet. Som ny i berättarkonsten blev min första berättelse kanske något pamflettartad och Pelle påpekade att en berättelse inte var ett debattinlägg. Sen dess har jag jobbat på det och blivit bättre men aldrig helt kunnat släppa att se berättandet som ett socialt åtagande. Om du står på en scen och ett gäng människor har samlats för att lyssna på dig, måste du passa på att föra ut något vettigt budskap har jag resonerat. Senare upptäckte jag att den muntliga berättarvärlden var större utanför Sveriges gränser. Politiskt comunityberättande i Latinamerika har en lång och väl förankrad tradition. Jag har därför valt att intervjua två unga berättare i Latinamerika som har ett socialt åtagande i sitt berättande: Elias Gonzalez från Venezuela, artistnamn: el subkuentero och Martín Delgado från Uruguay.

Elias är 28 år och växte upp på landet där det ingår i den sociala gemenskapen att samlas kring en eld och berätta. Hans far var en som ofta berättade och behärskade berättarkonsten på ett alldeles speciellt sätt.

-  det är först nu som vuxen som jag gett honom erkännande och själv börjat se det muntliga berättande som en självklar del av mitt kulturarv – säger Elias.

- Jag flyttade till staden för några år sen för att studera konst och musik. På anslagstavlan i universitetet såg jag en lapp om en workshop i muntligt berättande. Jag anmälde mig för att lära känna lite folk och upptäckte att jag hade ett försprång i berättandets färdighet på grund av min far och min uppväxt. Sen var jag fast. Jag blev medveten om att det muntliga berättandet var ett kraftfullt verktyg för att lyfta och belysa viktiga samhällsfrågor. I dag kallar jag mig berättare, sydversiv berättare. En sydlänning som berättar subversivt!

Martín är 20 år och bor i Montevideo. Även om han bor i huvudstaden är han mest präglad av sin barndoms somrar i Rocha y en Melilla och så fort han är ledig åker han dit. På landet känner han sig hemma. Av sina närmaste kallas han “Sepé Itojmaú”. Det betyder vis ung man på språket Guarani som talades av Charruafolket som han anser sig vara ättling till på faders sida. Den första boken han läste var Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry men det är andra berättelser som gjort intryck, de han hörde berättar vid eldstaden på somrarna. Han var 14 år när han började våga sig på att berätta själv vid eldstaden.

– mest för att imponera på tjejerna – säger Martin, men ungefär samtidigt som intresset för tjejerna väcktes så väcktes hans intresse för hans identitet och tillhörighet i allmänhet och sina ättlingar urfolket Charruas i synnerhet. Det var när han började berätta om dom för att befästa sin tillhörighet som berättandet fick verklig transcendens. -  I urfolkens berättelser finns visdom och kunskap som till stor del försvunnit och skulle gå förlorat helt om inte berättandet fördes vidare. Jag kom att se det som min uppgift att hålla berättelserna levande.

Martín är organiserad i ett kollektiv för ättlingar till urfolket Charrua som kallas “Comunidad Charrúa Basquadé Inchalá” (basqudé inchalá betyder ”res dig broder”)-  mitt sociala åtagande har med identiteten att göra. I en globaliserad värld är urfolkets identiteter och kultur under hot att försvinna. Särskilt Latinamerika har utsatts, inte bara för folkmord utan även för etnomord. I mer än 500 år har man urholkat vår kultur till fördel för det västerländska. Det muntliga berättandet har alltid varit en viktig del av kulturarvet och ett viktigt verktyg för att stärka vår kollektiva identitet. I fyra år har jag åkt landet runt och berättat för barn i grundskolan. En god folkbildare är alltid en god berättare. Folkbildning och berättande hör ihop – säger Martín

- i berättandet ingår med nödvändighet ett socialt åtagande. I alla alla Communitys finns en berättare eller fler som har den dubbla rollen att underhålla och agera “guardián de la memoria” (minnesväktare) berättare skapar tillhörighet och stärker identiteten genom att trollbinda med fantastiska berättelser och episka historier . Vi berättare har en viktig roll att fylla i samhället! Viktigt är också att vi lär ut berättarkonsten till nya hela tiden. Varje Community behöver sina berättare för att överleva. Det är viktigt att barn finner förebilder i berättare tidigt. Mina egna berättarförebilder är Atahualpa Yupanqui, Juceca, Rubén Lena, Osiris Rodríguez Castillo, Néstor Ganduglia och Carlos Molina.

Elias håller med Martín i allt och har liksom Martín många förebilder förutom sin far, en han beundrar stort är José Humberto Castillo mer känd i Venezuela som ”El caimán de Sanare” (Sanares alligator) borgmästaren i Sanare utlyste tre dagars sorg i samband med hans död 28 september 2010. Elias hann träffa honom  honom ett halvår innan han dog, det är han mycket glad över.

Elias sociala åtagande i berättandet handlar också en del om den kollektiva identiteten och om vikten av att göra motstånd mot alla former av förtryck.

– jag är mer en uppviglare än en folkbildare om jag måste välja mellan dessa. Folk måste resa sig, för att göra det behövs bildning men också mycket prepp. Jag peppar för fullt – säger Elias.

Elias , el subkuentero subersivo

Martín, Sepé Itojmaú (ung vis man)

Elias med sin berättarförebild “El caimán de sanare”

En film om Elias, el subkuentero: http://www.youtube.com/watch?v=TNvR5Bp_Aok

En film om Elias förebild, berättaren “el caimán de Sanare” :http://www.youtube.com/watch?v=nRINy0AjVoE&feature=related

Jag valde att intervjua en person som har varit engagerad för alla människors värde för nästan 25 år genom sitt yrke och privatliv.

Kan du berätta vad som engagerar dig mest?
En grund engagemang som jag hade sedan jag började på högstadiet för många år sedan var att barn som inte fick gå skolan trotts att det var berättigad. De fick jobba för att kunna överleva och bidra till familjens försörjning.

Vad gjorde du då?
Jag talade med mina föräldrar, min skola och alla vuxna som var i min omgivning. Jag ställde frågan varför inte alla barn får gå i skolan. Jag är fortfarande engagerad i fattiga barns skolgång och för närvarande bekostar jag tre barns skolgång i tre olika länder.

Finns andra frågor som engagerar dig?
I Sverige är jag engagerad i asylsökandenas rätt till skydd från förföljelse, och integration av de som får stanna här i landet. Jag föreläser ganska mycket om flyktingfrågor i olika sammanhang.

Hur länge har du varit engagerad i dessa frågor?
Jag tror det är ungefär 25 år.

Vad måste man göra för att alla barn ska kunna gå i skola?
Jag tror inte att jag kommer att uppleva den tiden, men min önskan är att alla stater prioriterar barnens utbildning bättre än vad man gör idag i många länder.

INLEDNING

Stötte ihop med Eusebio Topooco, indian från Bolivia, på ett vandrarhem i centrala Malmö i april. Han berättade att han skrev barnböcker som han själv illustrerade.

Jag var just på väg till ett av mina barnbarn och jag köpte med mig hans senaste bok ”Sushi och kondoren” som han hade med sig ett exemplar av. Fascineras av de indianska kulturernas vördnad och känsla för naturen som många av oss i den västerländska delen av världen tappat. Beställde ytterligare ett par böcker till mitt andra barnbarn.

I stället för att skicka böckerna som Topooco hade i Stockholm, kom han förbi och lämnade dem i Tidaholm där jag bor och stannade några dagar. Jag ville visa honom min dotters vackra totempåle och också jordbruket hon och hennes man driver med hjälp av volontärer från hela världen genom organisationen WWOOF, (Willing Workers On Organic Farms). De har även ett litet konstgalleri på gården som Topooco var nyfiken på.

Det blev några spännande dagar då han var här i maj. Det var mycket jag undrade över och jag tänkte på berättarkursen och den intervju vi skulle göra vecka 3! Frågade om det var ok att jag skrev om honom i min kursintervju. Han hade ingen invändning, även om han inte tycktes särskilt angelägen. Den 23 maj skulle han åka tillbaks till Bolivia, så det gällde att passa på att ställa de frågor jag hade till honom medan han var här!

Eusebio Topooco, konstnär, barnboksförfattare och konstnär. –Några glimtar från hans liv och drivkrafterna bakom hans skapande.

Eusebio är ett spanskt namn, Topooco är det indianska namnet han helst använder.  Han tillhör en indiansk folkstam som heter aymarer, som är ättlingar till ett folk som funnits i mer än 25 000 år. Fram till  år 2003, då Evo Morales valdes till president, saknade de rättigheten att tala sitt eget språk i Bolivia. Det var spanskan som fram tills dess varit det enda officiella språket trots att landet består av 80% indianer och mestiser och endast 50 % talar spanska! Topooco drömde som ung om att få uppleva en indian som president i sitt land berättar han. Att detta blivit verklighet har betytt mycket!

Morales lagstiftade att alla bolivianer skulle vara tvåspråkiga och de som ville bli lärare eller komma in i parlamentet måste tala minst ett indianskt språk förutom spanskan, berättade Topooco. Bolivia har därmed blivit en förebild för övriga Latinamerikanska länder och även FN driver nu denna linje med officiell flerspråkighet enligt Topooco!

Han har själv gått i spansk skola från det han var 16 år, men haft problem att ta till sig undervisningen för att den var på spanska.

Skolor för indianer fanns inte då, men fadern som var hövding, ville ge Topooco möjlighet att klara sig bättre mot de spanska haziendorna än han själv gjort! – Topooco berättar, att han sett sina föräldrar piskas av spanska haciendor, som föräldrarna och barnen tvingades arbeta åt på den mark som de själva brukat i många generationer!

Ett stelt knä har Topooco fått gå med sedan 20 års ålder på grund av att han var indian och nekades sjukvård efter ett fall från en lastbil. Det hjälpte inte att han kunde betala! När jag frågar om det inte gjort honom bitter, svarar han att det var ju vad spanjorerna ville! Och han utstrålar verkligen ingen bitterhet utan i stället öppenhet, lugn och humor!

I La Paz, där skolan var, kunde Topooco dock gå på bio!

En film om vikingar som dyrkade solen som indianerna, berättar han gjorde starkt intryck! Den såg han många gånger!

Så småningom kom Topooco till Sverige och förverkligade sin önskan att se de människor och den natur han en gång såg på biografen i La Paz. Han försörjde sig till en början med diverse praktiska arbeten och läste med hjälp av lexikon böcker på svenska på fritiden om framför allt indianska kulturer, böcker som inte fanns i Bolivia. När han inte arbetade eller läste, målade han sina upplevelser från barndomen, som han så småningom också kunde ställa ut. Efter ett antal uppskattade utställningar blev han så småningom medlem i KRO (konstnärernas riksförbund) och kunde försörja sig på sitt målande.

Lusten att måla och berätta om sitt folk och sitt land, gjorde att han övervann svårigheterna med att lära sig det svenska språket och efter något år gav han också ut den första barnboken, ”Wairas första resa”, som är översatt till 10 olika språk.

Drivkrafterna i Topoocos skapande berättar han är glädjen att sprida kunskap om sitt folk och sitt land som han själv undan för undan fick mera insikt om och den positiva respons han fick från dem han mötte i samband med utställningarna, föredragen och berättandet.

Han gifte sig med en svenska, blev svensk medborgare och fick fyra barn som också blev en viktig inspirationskälla och drivkraft både för måleriet och berättandet.

På frågan hur han lever och arbetar idag, svarar han att han nu inte målat sedan 2006, utan ägnat sig åt ett biblioteksprojekt som han startat och driver idéellt ”Paka jaqis, libros para los qullas aymaras”., ”Föreningen Örnfolken, böcker för folken som talar aymara”. Aymara är till tillsammans med quechua de största indianspråken i Bolivia, som består av 36 olika indianska nationer.

Det är bristen på litteratur om aymaraindianerna  som finns i både Bolivia, Peru, Chile och Argentina och möjligheter för dem att lära sig mer om sin egen kultur som drivit Topooco att starta denna förening, där han är ordförande. Det har öppnats flera lokala bibliotek i Bolivia sedan föreningen startats.

När han nu åkte tillbaks till Bolivia hade han dock flera utställningar inplanerade med sina tavlor i bl.a. Argentina. Han har också skisser och manus som väntar på att förverkligas när tid ges berättar han. Hans böcker och föreläsningar ger honom många kontakter.

Topooco tycker om att resa och hans svenska medborgarskap underlättar detta. Sin tid delar han nu mellan livet med sina lamor i Bolivia och resandet.

När han är i Bolivia, bor han där han bott som barn, i samma hyddor utan elektricitet och med vatten som hämtas i lerkärl en bra bit bort, c:a 4000 meter över havet med sina c:a 50 lamor som ger kött, skinn och ull bl.a. En släkting till honom sköter djuren mot betalning när han är borta på resor, vilket är halva året, ofta i Sverige där han har sina tre av sina barn, berättar han.

När vi vid något tillfälle kommer in på religion visar det sig att

Topooco är mycket kritisk till alla religioner!

Däremot är han inte politiskt aktiv säger han! – Hugo Blanco som är peruansk bondeledare och medborgarrättsaktivist gillar han inte! När jag frågar varför svarar han att han är kommunist och inte ens kan odla potatis!

Nu efter Topoocos besök, läser jag i socialistiska partiets tidning ”Internationalen” i en intervju med Hugo Blanco på Solidaritetshuset i Stockholm, att han är med och driver tidningen: ”Ursprungsfolkens kamp” i Peru. Det hade varit intressant att höra vad Topooco ansåg om den! Jag nämnde bara lite allmänt, att jag uppfattat att Hugo Blanco gjort mycket bra och fick svaret att han kanske blivit bättre.

När jag läser artikeln om Hugo Blanco och hans åsikter t.ex om att lycka enligt ursprungsfolken inte handlar om att ha mera utan om att ha tillräckligt och att vi måste bygga organisationer utan ledare, tänker jag att jag velat fråga Topooco vad han anser om detta!

Egna avslutande tankar!

Jag tänker att politik ju faktiskt handlar mycket om personlig maktkamp oftast! Kanske är det därför Topooco tar avstånd ifrån den!?  Den nödvändiga förändring vi nu står inför alla, handlar om en total systemförändring som har sin början i vår egen medvetandeförändring, där kulturen och det civila samhället har en central roll, som den filipinske demokratiaktivisten och Nicanor Perlas säger måste komma inifrån människorna själva! Han menar att det finns ett socialt kapital, en skapande kraft förborgad hos varje människa, en kraft som måste släppas fri. Då kan det bli möjligt att arbeta fram nya tankemönster och viljekrafter med ett nytt medvetande menar han. Spännande!! Det känns som om det är den kampen Topooco är en del av, där han lever ett liv fullt närvarande i nuet men med en förankring i sin gamla mångtusenåriga kultur som ger Moder Jord och Fader Sol deras rättmätiga plats! Det inger hopp!

”I höstas lämnade vi jobb, bostad och allt annat i vackra Stockholm. I stället bodde vi i Nicaragua, där vi samlade material till ett litet webbfilmprojekt som handlar om sexuella rättigheter och våld”, skriver Hanna Navier och Balder Klett Sarmentero i sin blogg Rätten till min kropp.

Nu är Hanna och Balder på informationsturné i Sverige. Mellan föreläsningarna har de fullt upp med att klippa ihop de kortfilmer som de ska göra. Filmerna ska handla om Edgar, Trevi, Dolly och Maria Belén. Fyra unga nicaraguianer som på olika sätt har utmanat andras – eller sina egna – föreställningar om kön och sexualitet.

Både Hanna och Balder har kompetens inom genusfrågor och sexuella rättigheter sedan tidigare och de vill att projektet ska inspirera till engagemang i Sverige. Tidigt bestämde de att filmerna skulle berätta historier inte bara från ett politiskt utan också ett personligt plan.

- Att se en person prata och engagera sig, det är ett sätt att ta världen närmare. Det blir mer verkligt, nästan som att ha personen i rummet, säger Hanna.

Vilka de skulle följa genom filmerna visste de inte i förväg.

- På plats i Nicaragua träffade vi folk som vi blev intresserade av och så frågade vi oss fram bland olika organisationer. Vi valde att fokusera på fyra personer som gav oss känslan: ”de här har någonting att berätta!”, beskriver Balder.

- De som inte är organiserade är svårare att hitta, fyller Hanna i. Till exempel den 17-åriga mamman med två barn. Henne kom vi i kontakt med genom en språklärare.

De har följt varje person i en eller två dagar för att filma i olika miljöer.

- Det kan vara värdefullt att till exempel vara med vid en demonstration, för att förstå sammanhanget som personen verkar i, tipsar Hanna.

De lärde sig också att ta sig mer tid för de personer som inte är vana att bli intervjuade.

- De som är medievana levererar ofta slagkraftiga, tajta meningar medan andra kan behöva mer tid för att bli bekväma i situationen och sätta ord på sina erfarenheter, förklarar Balder.

För den ovana kan det också vara svårare att sätta gränser.

- Därför är det alltid bra att skicka intervjun till personen innan den publiceras, tycker Hanna. Särskilt om det är en skriven text. I en film kan var och en själv tolka det som sägs, men i en text måste skribenten först göra sin egen tolkning.

Andra tips från Hanna och Balder:

• Ställ inte för många frågor (man får ut ganska mycket text av att bara ställa fem frågor) och undvik ledande frågor.
• Om ni pratar om känsliga ämnen, se till att de ni intervjuar är bekväma i situationen och vet om att de alltid kan säga nej till att svara på en eller flera frågor.
• Allting behöver inte hålla perfekt kvalité. Det finns ett värde bara i att se hur saker ser ut och om man kastar upp kameran för att fånga en livlig miljö, så bidrar det till den spontana och nära känslan.

- Anledningen till att jag väljer att samla in frågorna kollektivt är för att jag tror att läsarna är smartare än vad jag är, säger Jonas Eriksson. I grunden ska det vara läsarnas intervju som jag gör åt dem, helt enkelt.

Jonas håller just på att starta upp bloggen Citizen Dialogue, där han gör intervjuer med makthavare utifrån frågor som han samlar in via sociala medier.

- Processen syftar dels till att öka kontakten mellan makthavare och medborgare, men också till att visa på att det faktiskt går att få kontakt med världsledare och få dem att lyssna på vad du har att säga, berättar han.

Jonas har nyligen intervjuat Yolanda Kakabadse, ordförande för WWF International, och
Tariq Banuri, chefen för FN:s sektion för hållbar utveckling.

- Just nu känner jag mig fantastiskt peppad att fortsätta, säger han och välkomnar den som vill att komma med feedback och idéer inför framtida intervjuer.

Inför kursvecka 3, som fokuserar på intervjuandet, har vi bett Jonas göra en kort video för att ta del av hans erfarenheter.

Jonatan Malmberg ritar en stor cirkel i blocket framför sig:

- Om det här symboliserar berättandet, så kan man som berättare röra sig var som helst med sin historia, säger han och skissar upp ett virrvarr av stigar.

- Tekniken för att berätta något kan skilja sig åt, men för mig handlar det om vilka historier man vill berätta. Därför kan till exempel en filmare och en dansare ha mer gemensamt är vad två filmare har, fortsätter han.

Jonatan hittade sitt eget berättarfokus då han läste Andreas Malms bok ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent”.

- Till en början var det svårt att veta vad jag skulle kunna göra, men jag gick med i Klimax och deltog i olika aktioner och demonstrationer, minns han.

Eftersom han tidigare hade studerat dokumentärfilm på Biskop-Arnö, blev kameran snabbt ett verktyg för att ta sig an många stora frågor inom miljörörelsen.

- Andra kanske vill läsa eller engagera sig på andra sätt för att nå djupare, men att jag filmade och klippte ihop våra aktioner blev mitt sätt att reflektera, förklarar han.

Några av de filmer som han har gjort har han visat på Öppna Kanalen i Göteborg. Jonatan berättar om ett islag som fick jättemånga kommentarer efteråt, men betonar även värdet av att nå fram och kommunicera med en eller ett fåtal personer.

- Särskilt i arbetet med miljöfrågor har jag insett värdet av nätverk, småskalighet och förtroende. Mina egna visioner blir också färgade av det. Jag vill att min inspiration ska komma från ett genuint intresse och nyfikenhet, inte från en dröm om den stora filmpremiären.

Nu utbildar Jonatan sig till miljövetare på Malmö Högskola. Han lyfter fram Barn i stan och Mykorrhiza som exempel på projekt som inspirerar honom här och betonar vikten av odla jorden där man bor.

- Filmandet handlar mycket om att betrakta och agera utåt. Att väcka opinion. Ibland känns det som om inget händer och det kan vara frustrerande. Då känns det väldigt bra att böja sig ner, att gräva och så. Det hjälper en att hålla balansen.