Fantasin är det viktigaste i en berättelse, i alla fall när det kommer till fiktion.
Jag tänker börja med min syn på berättelseform inom fiktion.
När man är mellen ett och tre år behöver man hjälp av stora bilder i sina böcker.
Det vill säga att det är mer bilder än text. Vid tre och fyra års ålder börjar man som människa få ett större perspektiv på världen och framförallt på sina känslor. Man kan börja utrycka sig i känslor genom att sätta ord på dom istället för att bara gråta eller skratta.

I till exempel Tove Janssons första Muminböcker finns inte bilder på varje sida.
Därför att det är en fantasibok som man själv ska forma till bilder och därav utveckla sin kreativitet. Även Mumin som tecknad film är bra. Det är fortfarande fantasi, men också inblandat av verkliga fenomen, som att veta vad som är rätt och fel, att vara snäll och dum, eller känna sig ledsen eller glad. I Mumindalen finns inte bara glädje utan även emotionella svagheter. Smart, som Tove Jansson var, så skriver hon som bäst mellan raderna. Det jag vill komma fram till är, kort sagt,
att en bra berättelse ska utveckla fantasin.

En bra fakta berättelse ska engagera och få fram känslor.
Dom mest farsinerande berättelsena inom fakta genren är dom som inte handlar om naturligt svåra öden eller stordåd, men ändå lyckas beröra.
Till exempel boken om en Stationskarl som arbetade från att han var arton år ensam
på en ganska öde station i södermanland runt sekelskiftet 1900.
Hans dagboksanteckningar och hans historia blev en bok.
Inte en lång bok, utan en bok med ganska få sidor, men som ändå berör otroligt mycket.
Han skrev mycket, i sin dagbok, om sina ensamhets känslor som hela tiden fanns,
men också vetskapen om att ha var arton år och hade ett ”fint” arbete
med egen bostad ovanför stationshuset.
Och även hur han fann glädje i att se hur det blev vår och att dagarna inte blev så korta och mörka.
En, från utsidan, simpel, kort och vardaglig berättelse som ändå,
mycket tack vare sin sanna historia, blir gripande i sin enkelhet.