För fem år sen upptäckte jag av en händelse det muntliga berättandet och kom därmed i kontakt med den svenska berättarrörelsen. En värld jag tidigare inte visste fanns. En samling berättarentusiaster i övre medelåldern organiserade i olika berättarföreningar över hela landet. De berättade sagor, folksagor och skrönor, oftast från en svunnen tid i landsbygden i Sverige eller från någon by någonstans i Afrika. Jag gick min första berättarkurs för Pelle Olsson svensk författare och muntlig berättare, uppvuxen i Härnösand . Svensk mästare i Berättarslam 2007 och nordisk mästare 2008. Pelles berättelser handlar ofta om uppväxten i Härnösand, om pappan som sålde gaffeltruckar och modern som var sjuksköterska. Ett stycke svensk arbetarhistoria. För mig var det naturligt att försöka mig på att berätta om min uppväxt i förorten, om att vara ny i Sverige och om miljonprogrammet. Som ny i berättarkonsten blev min första berättelse kanske något pamflettartad och Pelle påpekade att en berättelse inte var ett debattinlägg. Sen dess har jag jobbat på det och blivit bättre men aldrig helt kunnat släppa att se berättandet som ett socialt åtagande. Om du står på en scen och ett gäng människor har samlats för att lyssna på dig, måste du passa på att föra ut något vettigt budskap har jag resonerat. Senare upptäckte jag att den muntliga berättarvärlden var större utanför Sveriges gränser. Politiskt comunityberättande i Latinamerika har en lång och väl förankrad tradition. Jag har därför valt att intervjua två unga berättare i Latinamerika som har ett socialt åtagande i sitt berättande: Elias Gonzalez från Venezuela, artistnamn: el subkuentero och Martín Delgado från Uruguay.

Elias är 28 år och växte upp på landet där det ingår i den sociala gemenskapen att samlas kring en eld och berätta. Hans far var en som ofta berättade och behärskade berättarkonsten på ett alldeles speciellt sätt.

-  det är först nu som vuxen som jag gett honom erkännande och själv börjat se det muntliga berättande som en självklar del av mitt kulturarv – säger Elias.

- Jag flyttade till staden för några år sen för att studera konst och musik. På anslagstavlan i universitetet såg jag en lapp om en workshop i muntligt berättande. Jag anmälde mig för att lära känna lite folk och upptäckte att jag hade ett försprång i berättandets färdighet på grund av min far och min uppväxt. Sen var jag fast. Jag blev medveten om att det muntliga berättandet var ett kraftfullt verktyg för att lyfta och belysa viktiga samhällsfrågor. I dag kallar jag mig berättare, sydversiv berättare. En sydlänning som berättar subversivt!

Martín är 20 år och bor i Montevideo. Även om han bor i huvudstaden är han mest präglad av sin barndoms somrar i Rocha y en Melilla och så fort han är ledig åker han dit. På landet känner han sig hemma. Av sina närmaste kallas han “Sepé Itojmaú”. Det betyder vis ung man på språket Guarani som talades av Charruafolket som han anser sig vara ättling till på faders sida. Den första boken han läste var Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry men det är andra berättelser som gjort intryck, de han hörde berättar vid eldstaden på somrarna. Han var 14 år när han började våga sig på att berätta själv vid eldstaden.

– mest för att imponera på tjejerna – säger Martin, men ungefär samtidigt som intresset för tjejerna väcktes så väcktes hans intresse för hans identitet och tillhörighet i allmänhet och sina ättlingar urfolket Charruas i synnerhet. Det var när han började berätta om dom för att befästa sin tillhörighet som berättandet fick verklig transcendens. -  I urfolkens berättelser finns visdom och kunskap som till stor del försvunnit och skulle gå förlorat helt om inte berättandet fördes vidare. Jag kom att se det som min uppgift att hålla berättelserna levande.

Martín är organiserad i ett kollektiv för ättlingar till urfolket Charrua som kallas “Comunidad Charrúa Basquadé Inchalá” (basqudé inchalá betyder ”res dig broder”)-  mitt sociala åtagande har med identiteten att göra. I en globaliserad värld är urfolkets identiteter och kultur under hot att försvinna. Särskilt Latinamerika har utsatts, inte bara för folkmord utan även för etnomord. I mer än 500 år har man urholkat vår kultur till fördel för det västerländska. Det muntliga berättandet har alltid varit en viktig del av kulturarvet och ett viktigt verktyg för att stärka vår kollektiva identitet. I fyra år har jag åkt landet runt och berättat för barn i grundskolan. En god folkbildare är alltid en god berättare. Folkbildning och berättande hör ihop – säger Martín

- i berättandet ingår med nödvändighet ett socialt åtagande. I alla alla Communitys finns en berättare eller fler som har den dubbla rollen att underhålla och agera “guardián de la memoria” (minnesväktare) berättare skapar tillhörighet och stärker identiteten genom att trollbinda med fantastiska berättelser och episka historier . Vi berättare har en viktig roll att fylla i samhället! Viktigt är också att vi lär ut berättarkonsten till nya hela tiden. Varje Community behöver sina berättare för att överleva. Det är viktigt att barn finner förebilder i berättare tidigt. Mina egna berättarförebilder är Atahualpa Yupanqui, Juceca, Rubén Lena, Osiris Rodríguez Castillo, Néstor Ganduglia och Carlos Molina.

Elias håller med Martín i allt och har liksom Martín många förebilder förutom sin far, en han beundrar stort är José Humberto Castillo mer känd i Venezuela som ”El caimán de Sanare” (Sanares alligator) borgmästaren i Sanare utlyste tre dagars sorg i samband med hans död 28 september 2010. Elias hann träffa honom  honom ett halvår innan han dog, det är han mycket glad över.

Elias sociala åtagande i berättandet handlar också en del om den kollektiva identiteten och om vikten av att göra motstånd mot alla former av förtryck.

– jag är mer en uppviglare än en folkbildare om jag måste välja mellan dessa. Folk måste resa sig, för att göra det behövs bildning men också mycket prepp. Jag peppar för fullt – säger Elias.

Elias , el subkuentero subersivo

Martín, Sepé Itojmaú (ung vis man)

Elias med sin berättarförebild “El caimán de sanare”

En film om Elias, el subkuentero: http://www.youtube.com/watch?v=TNvR5Bp_Aok

En film om Elias förebild, berättaren “el caimán de Sanare” :http://www.youtube.com/watch?v=nRINy0AjVoE&feature=related