En bra berättelse är den…

…som fångar en ögonblicksbild av dåtid. nutid, framtid, verkligheten, drömmen, fantasin eller tanken.

…som väcker en känsla av samhörighet, förståelse, empati, kärlek eller ilska med berättelsens aktörer eller miljöer.

…som får mig att stanna upp och kanske får mig att sätta ner foten på ett annat sätt när jag börjar gå igen.

Men det svåraste är inte att lyssna till eller skapa en berättelse, det är att göra en berättelse rättvis till en tredjepart som är konststycket. För att kunna förmedla den där ögonblicksbilden i en berättelse måste jag använda alla mina sinnen för att minnas. Att spela in en intervju ger ofta ett endimensionellt intryck av vad personen säger. Ofta kommer man hem och lyssnar igenom materialet och upptäcker allt som personen inte sa, eller hur man själv genom ouppmärksamhet låtit mängder av intressanta spår gå om intet. Men då är ofta ögonblicksbilden borta. Jag är ofta emotionellt utmattad efter ett antal djupintervjuer eftersom hela mitt väsen är inställt på att tränga bakom det osagda eller för personen själv outtalade.  Men det är en svår balansakt att ställa frågor som kan berika berättelsen genom att väcka tankar och känslor men att aldrig inkräkta eller våldföra sig på en persons integritet. Du får svaren efter frågorna så därför använder jag aldrig förstrukturerade intervjuformulär. Jag tycker det är en skymf mot personen som skall bli intervjuad eftersom de är experten på det som skall berättas, inte jag.  Men det är viktigt att vara förberedd, nyfiken och mottaglig för då har jag goda förutsättningar att också minnas och kunna förmedla en bra berättelse och upplevelse till någon annan.