Det magiska i verkligheten

Jag har sen barnsben berättat sanslösa berättelser. Häpnadsväckande historier ur livet och fantastiska fakta. Men berättare började jag kalla mig först senare i livet.

Jag minns precis när det hände att jag upptäckte berättelsens fantastiska kraft.

Jag satt en dag på en parkbänk i Kärrtorp och kände mig tom när en för mig okänd kvinna kom och satte sig bredvid mig och sa att hon kände sig ensam. Hon bad mig prata med henne.” berätta, något för mig, fem minuter bara” bad hon.

Då jag ju kände mig tom, så kunde jag inte, hur mycket jag än ansträngde mig, komma på något att berätta som skulle kunna fylla mer än en minut. Det blev en enminutsberättelse.

Kvinnan blev rörd, berörd, hon fick gåshud helt enkelt – och värpte ett ägg.

Att ta plats och äga rum

1975, Uruguay – Sverige

jag minns att jag fantiserade om att vi skulle bo i en faluröd stuga, att min mamma skulle sluta undervisa och i stället ägna sig åt korvstoppning och bullbak, min far skulle bli bonde och vi skulle få tjänstefolk.

Hemma hade vi läst Emil i Lönneberga. Av Astrid Lindgren, som är översatt till 75 olika språk och är därmed är en av personerna som har berättat Sverige för världen. Sen tänkte jag också på Pippi. Jag gick i en katolsk flickskola (ni anar inte vilken disciplin det är i en katolsk flickskola) I Sverige skulle jag äntligen få bli en fri tjej!.

Med den föreställningen om Sverige steg jag av planet på Arlanda en underbar höstdag 1975. Vi hamnade i Botkyrka och där var det inte faluröda hus och jordbrukssamhälle utan slutskedet av miljonprogrammet.

Ändå blev jag inte besviken, jag tyckte att där var jättefint och lyxigt och hade ingen som helst aning om att detta var en postadress som skulle komma att bestämma mig och människors föreställningar om vem jag var. Jag lekte tryggt på innergårdarna tack vare det som kom att bli synonymt med miljonprogrammet. Nämligen trafiksepareringen.

I skolan var det gott om små pojkar som påminde om Emil. Pojkar som tog väldigt mycket plats. Men inga flickor som påminde om Pippi Långstrump i världens mest jämställda land!

Då var ordet valfrihet inte på agendan, däremot ordet närhetsprincipen.
Trafiksepareringen gjorde en bilfri promenad till skolan möjlig. I dag fyller det ingen funktion längre då barn skjutsas kors och tvärs genom staden till olika friskolor . Inga pojkar som påminner om Emil går längre att finna i skolkatalogen 2011 i Alby.

Vem berättar Sverige i dag?

Samhällsgränser har uppstått i vår stad mellan innanförskap och utanförskap. Hur staden hänger samman har därför blivit en grundläggande samhällsfråga.

Olika grupper, samhällsskikt har sina olika arenor och murar, där man kan känna sig fri (eller fången) och slippa (eller gå miste om) mötet med ”den andre” beroende på hur man väljer att se det.

En märklig struktur som ingen verkar ha bestämt, men som bestämmer oss alla. I en sån segregerad stad uppstår förhandlingar om platsen och om vem som äger rummet och makten över meningen med rummet. Förhandlingar som leder till konflikter, i bland våldsamma konflikter.

Som när Herrgården i Malmö skulle snyggas upp hösten 2008.Då fanns det plötsligt inte plats för källarmoskén på Ramelsväg längre. Kommunalrådet tyckte inte att aktiviteten passade in. Man kan ju undra hur kommunen resonerade med tanke på ett Sverige med c:a 130 000 svenskfödda muslimer? I stället skulle källarlokalen nu användas av Rosengård stadsdelsförvaltning som tillsammans med bostadsbolagen Contentus skulle skapa en s.k boskola, en skola för att lära ut hur man lever i en lägenhet i Sverige (utan kackerlackor får man då anta?)

Ungdomar ockuperar källarlokalen och den 24/11-08 stormar polisen in och upploppen i Malmö är ett faktum. Sen följer nyhetsinslaget där vi får se och höra poliser kalla ungdomarna för ”apdjävlar”. Det är i det samhällsklimatet som kulturhuset Cyklopen i Högdalen samtidigt brinner ner till grunden. Branden misstänks vara anlagd av nazister och många undrar om såna krafter kan växa sig starka i vårt land. I ljuset av kommunala projekteringar med lösningar där källarmoské ersätts med boskola och polisens attityd framstår det i alla fall för mig inte som konstigt eller omöjligt.
Det finns en tydlig koppling mellan plats och identitet, det är svårt att ta plats och äga rum i segregationens sönderfallande sammanhang.

Det finns inte ett Sverige att berätta i dag.

Jag är en av dom som berättar Sverige. Vilka andra berättar Sverige i dag?