Glokala berättelser

Jose Pedro Gularte Pilar, Lonjas Del Norte, Uruguay:

- Som treåring blev jag föräldralös. Jag blev uppfostrad av en familj som gav mig kärlek, utbildning och respekt, men när min fosterpappa dog fick jag lov att börja jobba. Då var jag sju år och jag lärde mig saker genom att prova på dem på olika arbeten. Idag studerar mina barn och jag är engagerad i utbildningsfrågor. Trummorna, Candombe, är ett viktigt komplement till den formella utbildningen. De ingår i vårt kulturarv och kunskaperna går i arv från generation till generation.

Betina Karlsson, ABF Malmö, Sverige:
- Under en längre tid har vi haft en studiecirkel där det går att få stöd i att söka bostad och jobb. Från början var tanken att cirkeln skulle finnas till för personer som är hemlösa, men även andra har vänt sig till oss och verksamheten utvecklas hela tiden. Om tillräckligt många är intresserade i samma sak, så går det att starta en egen studiecirkel inom det ämnet. Det kan handla om allt ifrån berättande till handarbete eller matlagning.

Martin Sekeleti, Kooperation Utan Gränser, Zambia:
- Jag arbetar med jordbrukare på landet, där många inte har fått möjligheten att gå i skolan. För dem är studiecirklarna som vi anordnar en andra chans till att utbilda sig. De får kunskaper som gör att de kan öka sin produktion och sin inkomst. Vi samtalar även om hur vi kan bryta könsroller. Det ger kraft att veta att det finns studiecirklar över hela världen. Det får mig att jobba ännu hårdare med de här frågorna!

Janine Eldred, Niace, England:
- Jag är intresserad av hur förmågan att läsa och skriva är avgörande i alla utvecklingsfrågor, både i mitt eget land och internationellt. Idag har jag blivit stärkt i min övertygelse om att det är viktigt att kvinnor får möjligheter till att utbilda sig. Det ger positiva effekter inte bara för den enskilda kvinnan utan även för hennes barn, hennes omgivning och landet i stort.

Foto: Jenny Ljunggren (jenny@infokooperativet.se).

Onsdagsförmiddagens talarfölje löper på som en svagt men stadigt brinnande låga  i den halvfulla plentysalen med vida perspektiv åt båda hållen, kanske fler. Tolkning finns tillgänglig genom headset på 4 språk; engelska, spanska, franska och svenska. Tolkarna simulerar snabbt och raskt talen om vikten av folkbildning som medel för att stärka demokratin. Varje talare väljer sitt sätt att rikta sig till och adressera sina åhörare.

Halldor Asgrimsson från Island är generalsekreterare för Nordiska Ministerrådet. Hon vänder sig till Generalsekreterare och Ilmar Repalu när hon säger ungefär såhär;

Norden har en lång tradition av folkbildning. Den nordiska befolkningen blir allt äldre, vilket leder till brist på arbetskraft. I detta sammanhang är det viktigt att alla deltar i utbildnings- och arbetsmarknaden. 2007 tecknades ett avtal mellan de nordiska länderna där man kom överens om att det var viktigt att samarbeta med tanke på den globaliserande världen. Detta innebar också en ny inriktning för det nordiska folkbildningsväsendet. Inriktningen innebar att man började arbeta mot hur man kunde förverkliga en grön tillväxt och hur man kunde fokusera på greentech som ett verktyg för att nå detta mål. Denna satsning innebär att det finns mycket att lära from oss i Norden. Clustermetodiken kan användas för att göra andra områden mer konkurrenskraftiga. En viktig del av detta är livslångt lärande för hållbarhet i en värld av klimatförändringar.

Halldor avslutade med citaten When you teach your son you teach your sons son och fortsatte med att påpeka att hon föredrog följande: If you educate a man, you only educate a man. If you educate a woman, you educate a family.

Vad man nu menar med grön tillväxt framkom inte av talet, men intressant var att första efterföljande mening innehöll ordet greentech. Varför är greentech det första man tar till? Anser man greentech och ökad konkurrenskraft och clustermetodik (vad det nu betyder?) vara så fullgoda och viktiga verktyg att man önskar att hela världen lär sig från denna satsning, THE thing, i Norden? Lösningarna som föreslås är streamlinade och passar med marknadsanpassningspusslet som handen i en smutsig handske som återigen döljer den osynliga handen. Business as usual, bara man sätter till green före och lägger till något man kallar hållbart så är det packart och klart. Smidigt och smart.

Tack och välkommen nästa talare…

Tänk efter – hur låter en konferens?

Tänker du på surret i kaffepausen?

På ljudet från TV-monitorer som försöker fånga vår uppmärksamhet i utställningshallen?

Eller kanske på musik från olika delar av världen?

Här är tre rytmer som vi fastnade för…

- Den historia som jag vill berätta handlar om hur den orättvisa handeln startade, säger Olle Wallin.

Olle driver den resande världsbutiken Medverksta’n och menar att det viktiga för honom inte är själva försäljningen, utan just att han kommer ut för att berätta.

- Jag tänkte inte jobba så mycket med att åka omkring, men jag kunde inte hålla mig borta från den här konferensen, säger han.

Bland folkbildare möter han människor – gamla och unga, från olika yrken – som vill samtala om de frågor som han själv har arbetat med i många år.

Sexhundratalet folkbildare från en decimal mindre antal länder har under dagarna två alltså samlats i Malmö för att hålla världskongress.

Här nedan ges kommentarer från och om de inledande talarna från onsdagsförmiddagen…

Britten (alltså svenskan) Månsson-Wallin (Fp) är både generell, general och sekreterare för Svenska Folkbildningsrådet när hon som inledande talare reflekterar över utbildningens vikt under livets gång samt över hur den nordiska folkbildningsmodellen är viktig för oss alla i ett världssammanhang. Hon poängterar också vikten av att inte göra utbildningen till en handelsvara utan att utbildning skall vara en rättighet för alla. Britten avslutar med att peka på hur solidariska bidrag från nordiska deltagandeorganisationer möjliggjort att 65 deltagare från syd kunnat delta i konferensen, och att detta bara är ett av exempel på den solidaritet som krävs för att få en värld värd att leva i.

Förste man i talarstolen är Ilmar Reepalu som lägger fram ett kort, koncist och kulört vältaligt inslag om Malmö som ett exempel på en av de städer i världen som kommit längst inom hållbar stadsbyggnad. Han påpekar att 50 % av Malmös invånare är 35 år eller yngre = Hope for future. Han talar om globaliseringens baksidor i form av kapitalflöden och CO2-utsläpp men menar att baksidorna också har mer direkt mänskliga verkningar.

En tredjedel av Malmös befolkning är födda utomlands och i staden finns hela 174 länder representerade, vilket nästan är i nivå med FN:s 192 medlemsstater.

”För 15 år sedan var arbetslösheten i staden uppe i 22 %, och Malmö hör till en av de mest tätbefolkade regionerna i landet. Efter Earth Summit i Rio 92 var det hög tid att formulera en vision. Målet som så småningom antogs i Malmö var ”att bli en hållbar stad enligt Kyotoprotokollet”. För att åstadkomma detta inriktade man sig på ”learning, understanding and empowering” för att uppmuntra människor. ”

Ilmar genrepar vidare och breddar nu med konkreta goda exempel så som Västra Hamnen som gått från att tidigare vara en industrihamn med Kockumkranen som symbol för industri- och arbetarstaden Malmö men som nu bebyggts med hus som är självförsörjande på energi. En vridande läcker bål har vi också fått dit, gjord av kände spanske arkitekten. ”Detta är en hållbar byggnad; det organiska avfallet samlas in och blir till biogas.” Hälften av kollektivtrafiken drivs av biogas. Dagvattenhanteringen i Västra hamnen lyfts fram som en viktig investering för att hantera framtida nederbördsmängder. Ilmar visar bilder på ungdomars deltagande i naturundervisning så som Sea-U projektet i Malmö. Han nämner också orden Not In My Backyard när han kommer in på s.k. hållbar avfallshantering. Tidigare lades 50 % av avfallet på deponi. Införandet av en deponiskatt 1990 innebar en vändpunkt för ett systemskifte inom avfallshanteringen, ett skifte till ”Eco-efficient and good for the climate”. År 2009 fick Malmö ett FN-pris för innovation och holistisk approach. Ilmar avslutade med ”Vi kommer lära oss av er och vi hoppas ni kommer lära er något av oss också”.

På många sätt har Malmö verkligen gått igenom en otrolig omvälvning från industri till kunskapssamhälle. Bördan från industriproduktionen har förlagts någon annanstans, men växande är den, med tanke på att det generas mer och mer avfall i staden, som måste tas mångfaldigt mer någon annanstans ifrån nu när det inte längre produceras lokalt.

Flera av de förverkligade initiativen som Ilmar talar om är verkligen viktiga första steg. En satsning som förmodligen gjort stor skillnad för luftkvalitet, buller och folkhälsa är den långtgående utbyggnaden av cykelvägnätet. Men som kanske alltid när det gäller första staplande steg, så genererar de många tillfällen till lärdomar. Ord som hållbar avfallshantering i all ära; i praktiken har det inneburit att en stor fraktion av Malmös avfall går till förbränning- eller energiåtervinning som det populärt kallas. Energi från glokalsamhället Malmös restprodukter matas nu ut i fjärrvärmeledningar och värmer stadens invånare. Matavfall, om man nu kan benämna det så, samlas in och blir biogas. Detta låter måhända kalasklimatsmart. Problemet är ”bara” att nu har man byggt ut kapaciteten på avfallsförbränningen så att den under flera år framöver överskrider ”avfallsbehovet” som vi tutats i oss finns. Med tanke på de stora investeringar som anläggningen medfört så behöver man för närvarande importera sopor från Norge. Men inom något decennium så räknar man med att vara uppe i nivå för att bli självförsörjande på avfall. Det är här det blir intressant. Man kan alltså säga att man och kvinna bygger in sig i ett system där man beräknat att avfallsmängden bör vara så pass mycket mer om några år- och detta accepteras som en krass verklighet. Som om vi vore blinddockor som har att rätta oss efter den s.k. ekonomiska utvecklingen istället för att vi själva ÄR utvecklingen vi låtsas sträva efter. Inte nog med att vår värmeförsörjning faktiskt baseras mycket på att vi förväntar oss en viss stadigt växande mängd avfall, vilket tex ger föga anledning till energieffektiviseringsåtgärder i fjärrvärmeanslutna byggnader. Vi importerar dessutom in extra sopor om det inte finns tillräckligt just nu.

Planer har en tendens att fullföljas och finns där, som i detta fall tom en färdig anläggning på plats för att ta emot det förväntade ökande avfallsmängderna, ja då är det inte undra på att det är precis vad som händer. Det är att blint lita till prognoser som sanningar, och att alltjämt låta sig styras av den osynliga handens 1800-tals paradigm. Men det vi då låter oss styras av är inte alls osynligt, det är snarare mer synligt och löjligt uppenbart än det mesta- nämligen de rådande ekonomiska maktstrukturerna. Kollektivtrafiken må drivas på biogas till 50 %, men för några år sedan tilläts eon bygga en ny fossilgasförbränningsanläggning i Malmö, vilket förutspåddes skulle fördubbla Malmös koldioxidutsläpp. Om Västra hamnen som ett hållbarhets?/lyxprojekt finns mycket att säga- intressant är dock att sådana här om de nu är föregående eller föregångs-exempel, har stor potential att sprida sig- låt oss säga att stadsplanerare i x mångmiljonstad använder någon av idéerna från Västra hamnen, då kan vi bara hoppas att de där sett igenom de väldesignade Wihlborg-fasaderna och att områdena görs tillgängliga inte bara för de ekonomiskt mest välbärgade, för är så inte fallet så kan det knappast kallas för hållbart om man vill mena något hållbart med det ordet. Första och förhoppningsvis inte främsta, (men nära nog den främsta och högst stående torson) byggnaden man möts av i hållbara Västra hamnen är en välkomnande och säkerligen i något avseende också miljöanpassad Plastikkirurgisk klinik. Välkommen till Västra hamnen-Vill du också hållbarhetsanpassas?

Faktum att Malmö blivit så framgångsrik internationellt inom hållbar stadsutveckling är ju i sig intressant, med tanke på vilken enorm potential till förbättring det fortfarande finns inom stadsutvecklingen här, och det ger en indikation på vad som globalt (eller av en elit?) räknas och anses som framgångsrika satsningar.

Att beskriva förändringen i avfallshanteringssystemet som att ha gått till ”Eco-efficient and good for the climate”, tyder bara på att det finns flera och djärvare steg till att ta. Eko-effektivitet är ett knepigt ord, med tanke på att det indikerar att vi måste effektivisera för att ”förbättra”. Visst finns det mycket slöseri att bespara genom t.ex. energieffektiviseringar, men frågan är om effektiviseringshysterin- och effektivitetsberoendet i sig inte bara är uttrycksformer för den fossiliserade tron på oändlig tillväxt som genomsyrar och decimerar vår kapacitet och att detta lätt leder oss till att tro till att vi kan och bör ersätta det besparade med en (miljö eller social)”utgift” på ett annat håll. Good for the climate- som om vi gjorde klimatet- eller miljön för den delen, en god gärning. Möjligen bättre för klimatet eller miljön, men inte bra!

Projeto Amigos da Comunidade (PADC) startade sin verksamhet år 2003 för att hålla unga borta från gatan. Genom att ordna aktiviteter inom områden som engelska, spanska, bild, berättande, dans och capoeira får barnen möjligheten att stärka sin självkänsla och lära sig om sina rättigheter.

I ett av projekten får barnen göra sina egna kameror och ta bilder av sin vardag. Här berättar Katja mer om projektet…

Jag har precis haft förmånen att lyssna på ett föredrag av Ivette Mercado Zubieta, folkbildare från Bolivia.

Ivette driver ett teaterprojekt för vuxna blinda i Cochabamba. Projektet heter mentala landskap och syftar till att hjälpa de blinda att genom teater berätta om sina mentala landskap, det är ett annat sätt att “se” verkligheten. Ivette visade en fantastiskt film från projektet, där deltagarna berättar vad det har betytt för dom att delta. I filmen får vi också ta del av en liten bit av en pjäs eleverna satt upp. ” att vara blind och fattig är två stora hinder för att tillgodose sig utbildning, därför är det här projektet så värdefullt” , säger Ivette. Projektet som sker inom ramen för ett annat större projekt kring utbyte, forskning om folkbildning och interkulturell lärande har stöd av Tyska ambassaden i Bolivia och startade 2009.