och undertecknats av självaste kronprinsessan Victoria. Nio regler för hur man ska uppföra

sig i Alby. Prinsessan invigde dem 1996. Det står saker som ”här har alla rätt att bo” ”här bär

vi inget vapen” o.s.v. Det samlade budskapet tycks vara ”ta det lugnt, begå inga brott”.

Jag växte upp i Botkyrka och har aldrig begått några brott under uppväxten; jag var i själva verket

en mycket snäll och tyst flicka. År 2006 var dock ett svårt år i mitt liv. Jag var då 41 år, jag var i

konflikt med jobbet, sjukskriven och arg. Men framförallt kände jag mig just då utsatt.

DN som jag prenumererade på för dyra pengar kom väldigt oregelbundet. När jag ringde för

att klaga förklarade de vänligt att det var så få prenumeranter i Alby. Om tidningsbudet var sjuk

så var det inte prioriterat att sätta in en vikarie för att jag skulle få min morgontidning. Jag hade

redan drabbats hårt ekonomiskt av sjukskrivningen och började dessutom känna mig alltmer

frånkopplad från omvärlden i allmänhet och kulturlivet i synnerhet. Så jag sa upp min prenumeration

och började i stället gå ner till torget och T-banan varje morgon för att hämta Metro. Det var

under dessa promenader jag började reta mig ordentligt på Albys gyllene regler. Det kändes som

att de var riktade mot mig.

Veckorna gick, jag satt fortfarande hemma. Sjukpenning i stället för lön.

En dag damp det ner i brevlådan ett erbjudande från tidningen Sköna hem. För att ladda det

ofrivilliga hemmavarandet mer positivt bestämde jag mig för att tacka ja till prenumerationserbjudandet.

Fem nummer för 49:90 och så fick man välja mellan två välkomstpresenter: boken ”Carl

Malmsten – för slott & folkhem” eller en batteridriven betongsåg. Jag kryssade för betongsågen i

talongen.

Tre dagar senare kom första numret av tidningen och en postavi för att hämta prenumerationspremien.

Jag promenerade sent på kvällen till mitt postombud, Statoil i Alby som har

nattöppet, och hämtade paketet. Det var rätt tungt. I hallen, utan att ens ta av mig skorna rev

jag upp kartongen och prövade att trycka på startknappen med sågen rätt upp i luften. Sen tog

jag hissen nio trappor ner och gick med snabba steg ner till det folktomma Alby torg.

Längst upp startade jag, och jobbade mig sen ner systematiskt tills jag hade kommit runt hela

betongrutan och kunde lossa installationen. Sågen kastade jag i närmaste papperskorg. Sen tog

jag betongplattan på huvudet och gick mot T-banan. Jag hade slutat köpa SL-kort när jag var

sjukskriven så fick jag helt enkelt planka, det har man rätt till i min situation. Men att hoppa över

spärren gick inte med den tunga plattan, så jag knackade på hos spärrvakten och bad honom

helt enkelt välja mellan att släppa förbi mig eller dö. Han släppte förbi mig. Sedan satt jag där

i T-banan, bredbent med plattan mellan benen, och stirrade tomt framför mig. Ingen satte sig

bredvid mig, ett par tjejer bytte vagn i Masmo. Det kändes skönt på något sätt, jag kände mig

stark och synlig.

Jag gick av vid T-centralen, för det är bara därifrån jag hittar i stan, och inte så värst långt

heller. Söder känns till exempel helt främmande; där hittar jag överhuvudtaget inte. Gick ut på

Stockholm, Sweden eller Absolut Svensk under bilden. Fortsatte gatan fram förbi Rosenbad och

fram till Slottet. Slottsvakterna stod orörliga i mörkret med sina vapen.

Jag promenerade förbi en vaktpost och fram till fasaden och där på en liten fasadnisch ställde

jag ifrån mig Albys gyllene regler. Jag tog några steg bakåt och betraktade installationen ”… här

bär vi inga vapen, här har alla rätt att bo. Kronprinsessan Victoria”. Där satt de som gjutet!

Alby 1996 – Slottet 2006

Här har alla rätt att bo