Den muntliga berättelsen

Jag sysslar mest med muntligt berättande, vilket innebär att jag sällan skriver ner mina berättelser. Kanske ligger det muntliga berättandet närmare filmen än boken, det skrivna orden. Jag tänker att en muntlig berättare kan liknas med en diabildsprojektor. Jag berättar de bilder jag har i mitt huvud. Ungefär som när man återberättar en film man sett, därför behövs ingen memorering av formuleringar eller ord. Du vet vad du har sett och berättar ur minnet. En bra muntlig berättare ska kunna kommunicera tankefigurer till lyssnaren. Att berätta är för mig som att konceptualisera. Att skapa en bild av en tanke. En tankefigur. Jag ritar oftast upp mina berättelser i rutor som man gör för film eller serier. Därför tycker jag att man kan säga berättarkonst om muntligt berättande.

Att förstå är att se mönster

Muntligt berättande är ett kraftfullt verktyg, genom berättelser kan man introducera fakta, teorier och värderingar, ge förklaringar kring en situation, peka på samband, utmana, provocera, väcka nyfikenhet och lusten att vidga sin omvärld.

Mina tips

Jag ordnar ibland workshops i muntligt berättande och då brukar jag lära ut ett grundrecept för nybörjare.

En person – råkar ut för ett problem eller möter ett hinder – försöker lösa det – lyckas eller misslyckas, men något har hänt med personen. En berättelse drivs fram av att personen är en annan än när berättelsen är slut mot vad den var när det började.

• Slå fast tid
• Håll en röd tråd
• Ta tillvara känslan, problemet: rädsla, förvåning, förvirring, ilska, spänning
• Sätt en tydlig punkt

Tänk på att:

• Introducera
• Peka på samband
• Utmana
• Underlätta

När man blivit varmare i kläderna kan man:

• Pröva nya utvikningar
• Kombinera flera episoder

Om det behövs. överdriv, spetsa till.

Jag brukar när jag inte är nöjd med en berättelse köra en felsökning.

Vanliga problem i en berättelse

• Berättelsen är för lång (eller verkar vara det)
• För detaljerad
• Oförmåga att avsluta
• Berättelsen drivs inte framåt
• Flera historier i samma berättelse som inte binds ihop på ett bra sätt
• För kort
• För privat (men personligt är bra)
• Ingen berättelse, snarare en episod
• Saknar konflikt (en beskrivning utan händelseutveckling)

      Hajen, en bra tankefigur

En annan muntlig berättare sa till mig en gång: Tänk en haj, med vassa tänder, fena och stjärtfena.

Något som hugger tag i lyssnaren : hajens vassa tänder

En höjdpunkt  som driver fram berättelsen: fena

Meningen, poängen med berättelsen: snärten från stjärtfenan

Hajen tänker jag är en bra tankefigur för det grundläggande i en berättelse. Viktigast tänker jag ändå är att man har ett syfte med sitt berättande och att man är engagerad i det man berättar, då blir det för det mesta bra. Jag är övertygad om att alla har något att berätta och att alla kan berätta. Sen är det naturligtvis som med allt annat att övning ger färdighet.

Albys gyllene regler – om handlingens frigörande kraft

När jag hade övat mig länge på ovanstående ville jag gå längre i min berättarfärdighet. Jag bestämde mig för att i samband med en utställning om förortsuppror skapa en berättelse där personen i berättelsen inte bara klarade ett hinder och därmed genomgick en förändring utan också började agera i förhållande till förändringen den genomgick. Syftet var att kommunicera handlingens frigörande kraft till andra genom att göra en utsatt person till att agera. Alltså syftet var att beskriva hur det kan gå till att gå från att vara objekt till att bli subjekt i en berättelse. Senare var det en ung kille i alby, Ahmed Nuru,  som lyssnade på mig när jag berättade den färdiga berättelsen ville göra en film utifrån den berättelsen. Filmen är inte klar än, men jag skickar en länk med hans work in prgress. Det var spännande för mig att se hur en muntlig berättelse kan bli film och det var kul att själv spela i filmen för jag har aldrig tidigare gjort det. Skickar också berättelsen i sin helhet.

Hoppas nu det inte blev så mycket text så att jag tråkar ut er. H/ Marita

 Alby mitt hem – work in progress av Ahmed Nuru