Se en kort film om vårt arbete med A World Worth Living In och Glokala berättelser: Verktygslådan som nämns i filmen hittar du här: Kan berättelser skapa plats för fler? - Inspiration och praktiska tips för att skapa och sprida berättelser vid konferenser och evenemang Ladda ner pdf – lågupplöst Ladda ner pdf – högupplöst
Detta är en artikel från Fria Tidningen. Klicka på bilden för att läsa artikeln i större format.
Detta är en artikel från Fria Tidningen. Klicka på bilden för att läsa artikeln i större format.
Idag samlades vi för att diskutera vad vi har lärt oss under kursen. Här kan du ta del av Maritas perspektiv:
juni 15, 2011 i A World Worth Living Inav Glokala Folkhögskolan
Fernando Cesar, Alan Rosario Costa och Renato Luis kommer från PADC (Projecto Amigos da Cominidade) i Fortaneza – Brasil som bildades 2003. Vi intervjuar de under ICAEs Conference.
med Linda Wolski
juni 15, 2011 i A World Worth Living Inav Linda Wolski
Första dagen på konferensen A world worth living in. Stämningen allena stämmer väl överens med temat på denna approach till all-inclusive- tredagarstripp i folkbildningsverksamhet. Konferensen återkommer vart 4:e år, och denna gång har man alltså valt att förlägga den till Malmö, som också inom folkbildningssammanhang globalt rankas som en föregångsstad inom hållbar stadsbyggnad. Konferensen gästas av 600-talet deltagare från den vida världen, och om man nu kan författa något kort från ett så sammanlänkande och samtidigt så världs(om)spännande plats så är det den otroliga drivkraften och engagemanget som trots eller pga listan av utmaningar nedan, lyser ur deltagarnas uppenbarelser. Konferensens 4 huvudteman heter;
Folkbildning som rättighet och yrke- uppföljning av internationella överenskommelser så som milleniemålen, EFA och CONFINTEA.
Livslångt lärande för hållbarhet i en värld av pågående klimatförändringar
Ingen rätt till anständigt arbete utan möjligheten att lära
Nordisk folkbildning och globala utmaningar
Tänkte följa del 2, så mer kommer.
med malinrindeskar
juni 15, 2011 i A World Worth Living In, Om kursenav malinrindeskar
Just nu pågår den officiella öppningsceremonin för A World Worth Living In. För oss som är på plats i utställningshallen är det lugnet innan stormen. 
Många ställer sig frågan: Med så många programpunkter, vad ska jag fokusera på? Vi har valt att bjuda in till diskussioner och möten utifrån följande fråga:
- Cual es tu relato?
- Vilken är din berättelse?
- What’s your story?
Undertexten lyder:
“Vi hjälper dig att dela med dig av din berättelse till personer utanför konferensen.
- Genom att använda mobiler, delar vi dina tankar live på nätet och på den lokala TV-stationen IMAGO Malmö.
- Vi samlar bilder och reflektioner för en sida i Malmö Fria Tidning.
Vi kallar oss själva glokala berättare och är här som kursdeltagare från Glokala Folkhögskolan. Vi tror att alla har en historia att berätta och tillsammans kan vi utforska potentialen i berättandet.”
med maritacastro
juni 14, 2011 i A World Worth Living Inav maritacastro
Nu är vi i alla fall på plats på konferansen A World Worth Living In http://aworldworthlivingin.se/. Vi har ett redaktionsbord och kommer att rapportera regelbundet om vad som händer på konferansen, och inte bara det som händer på föredragen, utan också allt som sker i mellanrummen och bakom kulisserna!. Annika har fått i uppdrag att fota i dag och fångade Nyamkos Sabuni helt osannolika läckra skor.
På utställningshallen är det lite sömnigt fortfarande men det övas inför invigningen. Festorkestern spelar och sjunger ABBA godingar för fulla muggar och det är säkert helt riktigt att just ABBA är lika med Sverige för många av de internationella gästerna här i dag. Bakom ett svart sammetdrapperi dukas det upp till flott buffé och vackra vinglas, festen är snart i gång. Men det är inte fullt festligt för alla. Medborgarskolans Perugäster har stoppats vid gränsen och de är bekymrade. Jag påminns om att det är olika lätt för olika människor att passera våra snåla gränser även när de är på väg till en konferans som denna där social rättvisa är i fokus. Jag har fångat två ”F -ögonblick” med Bambuser . Fest och Frustration. Jag har inte lärt mig hur man lägger upp bambuser här, så är ni nyfikna får ni gå direkt till mitt bambuserkonto och kika på de senaste inläggen.
med maritacastro
juni 14, 2011 i Inspiration, Om kursenav maritacastro
Måndag 13 juni
Efter en intressant och intensiv förmiddag på en mörk och sval källarlokal som inrymmer IMAGO Malmö, en korsning av TV och Internet där alla kan vara med och skapa innehållet genom att filma med sin mobil med verktyget BAMBUSER gick jag en promenad till Möllevångstorg och prövade att fånga ögonblick av berättelser med hjälp av det vi precis lärt oss. Plötsligt hade två timmar passerat obemärkt, jag tog ett glas vin på en krog och gick sedan Ystadsgatan mot Sofielund, tog in på Rolfsgatan för att gå på ett föredrag på Tryckeriet.
Tryckeriet, en mötesplats
Tryckeriet en filial till Sofielunds Folkets Hus.Tryckeriet är ett kulturhus som anordnar en mångfald av aktiviteter i samarbete med olika aktörer – bl.a Glokala Folkhögskolan, , Kulturskolan Sofielund/Unga Örnar och Watch it! (ett demokratisk ungdomsprojekt) och Spinneriet – Urban konstutbildning.
Efter att ha kollat alla lappar och flyers i foajén förstår jag att detta är ett levande aktivitetshus, ett forum för aktuella samhällsämnen. . I kväll är t.e.x Vänsterpartiet Malmö tillsammans med Afrosvenskarnas riksförbund arrangör i huset för ett seminarium med anledning av det rasistiska studentspexet på Hallands nation den 18:e april i Lund då studenter målade och klädde ut sig till afrikanska slavar på en fest och lekte slavaktion. Jallow Momodou som anmälde händelsen och fördömde agerandet i media är inbjuden. I husets kafé möter jag Carolina med en stor fat kanelbullar, Carolina är folkbildare på Färnebos folkhögskola som tillsammans med Glokala Folkhögskolan och Watch it! har bjudit in till en kväll om folkbildning och sociala rörelser i Argentina och Brasilien med en speciell gäst: Roberto Elisalde från CEIP, en organisation som samlar folkbildare och forskare. Roberto själv är både folkbildare och forskare – och aktivist. Jag har kommit för att lyssna på Roberto.
inbjudan till en kväll om sociala rörelser och folkbildning
I inbjudan som jag fått från skolan står det : En kväll om sociala rörelser och folkbildning i Argentina och Brasilien. Jag är tyvärr ensam elev från vår kurs. Roberto skulle kommit i lördags men hade bara hunnit vara tre timmar i Sverige när föredraget startar. Askmolnet har försenat honom. Av det interna försnacket förstår jag att de flesta i rummet känner varandra. De har roligt åt att de hade välkomstfest för Roberto utan Roberto p.g.a askmolnet. Det är två personer som inte pratar spanska men Carolina ska översätta och hon visar sig vara jätteduktig på det. Vi sitter i en ring på spraymålade stolar, vi är c:a 15 personer som kommit dit för att lyssna och inspireras. De flesta är folkbildare, men där finns också två f.d elever från Glokala, två personer som är organiserade i Latinamerikagrupperna och en kulturfestivalsarrangör.
Att verka i spännigsfältet mellan aktivism och akademi
Roberto inleder med att berätta om sig själv och CEIP och säger att traditionellt finns det en klyfta mellan social aktivism och akademin. Roberto och hans kamrater i CEIP skapar debatt i spänningsfältet mellan dessa. Jag tror honom när han nästan genast säger :” vi är inte kunskapsfientliga” jag tror erfarenheten har lärt honom att förekomma anklagelser med den meningen precis som feminister ofta förekommer anklagelser genom att alltid säga ”…men jag hatar inte män” efter att de sagt att de är feminister.
självstyre, klass och folkbildning
Roberto gör en god pedagogiskt insats och ger oss en bra introduktion i den nyliberala modellen på 80-talet i framförallt Argentina , Brasilien och Bolivia för att vi lättare ska kunna förstå i vilket samhällsklimat som CEIP börjar verka som organisation och var de befinner sig i dag. Han ger oss också en bra grund i hur utbildningsväsendet traditionellt har organiserats i dessa länder och statens tillbakadragande till förmån för privata aktörer. I Argentina t.e.x står 50 – 70 % utanför utbildningsväsendet. ” det är en fullständig katastrof!” säger Roberto och ger exempel på hur staten har belånat sig hos världsbanken och på så viss dragit sig tillbaka och skapat utrymme för att utbildning ska ske på andras premisser. Det är i det samhällsklimatet och i reaktion till det som de sociala rörelserna verkar. I Argentinas fall är det framförallt fabriksockupationerna som kommit att bli en stark rörelse. Det är en stadsbaserad rörelse till skillnad från de sociala rörelserna i Brasilien och Bolivia som är rurala rörelser med kampen för jorden som kärna. I båda fallen handlar det om kamp för omedelbara behov som ligger till grund för aktivismen. Folkbildningen är en viktig aktör eftersom den är direkt sprungen från de sociala rörelserna. Roberto använder sig av begreppet pedagogiskt rörelse. Den pedagogiska rörelsen är en del av den sociala rörelsen och det finns tre begrepp man använder sig av när man pratar om pedagogiska rörelsen: Självstyre, klass och bildning.
folkbildning för samhällsföränding
Den pedagogiska rörelsen är förstås starkt inspirerad av folkbildningens fader och ideolog i Sydamerika, nämligen Paulo Freire. Freire som var född i Brasilien och verksam på 60- talet. Han var pedagog, teoretiker och kristen socialist, kanske är det därför som man brukar kalla Freires pedagogik för frigörande pedagogik ( tänker på befrielseteologin) – jag hade tänkt fråga Roberto närmare om kopplingen, men tappade bort det sen. Freire menade bl.a att undervisa inte är att programmera utan att problematisera, inte att ge svar på frågor utan att kasta fram frågor, inte att överföra uppfostraren till eleven utan att provocera till självbestämning. Roberto pratade om ”tre Freire” och syftade på tre perioder i hans liv:
I slutet av sitt liv blev Freire en byråkrat inom utbildningsväsendet men för flertalet var det framförallt Freire två som kom att stanna kvar i minnet och inspirera till att fortsätta utveckla det som kallas pedagogik för förtryckta eller befrielsepedagogik.
mitt i där de omedelbara behoven finns
Jag frågade Roberto om han kunde bjuda på en berättelse eller två från Aula Taller (workshopsaulan) ett metodologiskt begrepp inom folkbildningen i Freires anda. Kanske var jag otydlig i vad jag efterfrågade. Roberto svarade med att prata om en annorlunda skolgramatik men någon målande klassrumsberättelse fick jag inte. Roberto förtydligar: ”Freire menade att undervisningen skulle hjälpa eleverna att uppfinna de verktyg som behövs för att kollektivt förändra samhället. … frigörelsen ska uppfinnas och återuppfinnas av de själva utifrån en omedelbar behov, de handlar om direkt deltagande demokrati” . Ungefär just då börjades det bankas på plåtporten till Tryckeriet, först lätt och sen ihärdigt och hårdare. Carlos, folkbildare från Glokala folkhögskolan, reser sig upp och går ut för att några minuter senare komma in med fyra barn i 10 – 13 års åldern. De ville veta vad som pågick härinne bakom de stängda dörrarna. Roberto avslutar med att säga att folkbildningen sker på arbetsplatserna, i de ockuperade fabrikerna, mitt i där de omedelbara behoven finns. Föredraget är slut. Jag promenerar ut från Tryckeriet i Sofielund, en arbetarförstad, ett industriområde som växte fram i början av 1900-talet och som genomgått stora förändringar. Från ”från Svinaryssland till mångkulturell stadsdel” som en gammal lärare från Sofielundsskolan döpte sin uppsats till. Kvällens föredrag gav mig en bra introduktion i folkbildning i Freires anda. Jag blev mycket inspirerad av tankarna bakom frigörande pedagogiken och dess möjligheter och potential i svensk kontext. Jag kände mig som en del av en pedagogisk rörelse i Sverige i dag som skulle behöva ta sig lite ton i rådande samhällsklimat. Kvällens föredrag var en bra början fast jag kände i samtalet av frånvaron av eleverna i arrangerandes folkhögskolorna och frånvaron de utanför plåtporten som förvisso gjorde sig påminda men saknades i rummet som aktiva deltagare.
*”Svinaryssland” kallades Sofielund i folkmun eftersom folk hade grisar och andra husdjur på gårdarna och eftersom denna arbetarförstad låg långt bort, liksom Ryssland.
med August Nilsson
juni 12, 2011 i A World Worth Living In, Inspirationav August Nilsson
Jim Couch som är på plats i Malmö för att vara med på konferensen A world worth living in jobbar med folkbildning i Afghanistan. Vi träffade honom för att be honom berätta om sina erfarenheter av storytelling.
med maritacastro
juni 2, 2011 i Berättande för engagemangav maritacastro
För fem år sen upptäckte jag av en händelse det muntliga berättandet och kom därmed i kontakt med den svenska berättarrörelsen. En värld jag tidigare inte visste fanns. En samling berättarentusiaster i övre medelåldern organiserade i olika berättarföreningar över hela landet. De berättade sagor, folksagor och skrönor, oftast från en svunnen tid i landsbygden i Sverige eller från någon by någonstans i Afrika. Jag gick min första berättarkurs för Pelle Olsson svensk författare och muntlig berättare, uppvuxen i Härnösand . Svensk mästare i Berättarslam 2007 och nordisk mästare 2008. Pelles berättelser handlar ofta om uppväxten i Härnösand, om pappan som sålde gaffeltruckar och modern som var sjuksköterska. Ett stycke svensk arbetarhistoria. För mig var det naturligt att försöka mig på att berätta om min uppväxt i förorten, om att vara ny i Sverige och om miljonprogrammet. Som ny i berättarkonsten blev min första berättelse kanske något pamflettartad och Pelle påpekade att en berättelse inte var ett debattinlägg. Sen dess har jag jobbat på det och blivit bättre men aldrig helt kunnat släppa att se berättandet som ett socialt åtagande. Om du står på en scen och ett gäng människor har samlats för att lyssna på dig, måste du passa på att föra ut något vettigt budskap har jag resonerat. Senare upptäckte jag att den muntliga berättarvärlden var större utanför Sveriges gränser. Politiskt comunityberättande i Latinamerika har en lång och väl förankrad tradition. Jag har därför valt att intervjua två unga berättare i Latinamerika som har ett socialt åtagande i sitt berättande: Elias Gonzalez från Venezuela, artistnamn: el subkuentero och Martín Delgado från Uruguay.
Elias är 28 år och växte upp på landet där det ingår i den sociala gemenskapen att samlas kring en eld och berätta. Hans far var en som ofta berättade och behärskade berättarkonsten på ett alldeles speciellt sätt.
- det är först nu som vuxen som jag gett honom erkännande och själv börjat se det muntliga berättande som en självklar del av mitt kulturarv – säger Elias.
- Jag flyttade till staden för några år sen för att studera konst och musik. På anslagstavlan i universitetet såg jag en lapp om en workshop i muntligt berättande. Jag anmälde mig för att lära känna lite folk och upptäckte att jag hade ett försprång i berättandets färdighet på grund av min far och min uppväxt. Sen var jag fast. Jag blev medveten om att det muntliga berättandet var ett kraftfullt verktyg för att lyfta och belysa viktiga samhällsfrågor. I dag kallar jag mig berättare, sydversiv berättare. En sydlänning som berättar subversivt!
Martín är 20 år och bor i Montevideo. Även om han bor i huvudstaden är han mest präglad av sin barndoms somrar i Rocha y en Melilla och så fort han är ledig åker han dit. På landet känner han sig hemma. Av sina närmaste kallas han “Sepé Itojmaú”. Det betyder vis ung man på språket Guarani som talades av Charruafolket som han anser sig vara ättling till på faders sida. Den första boken han läste var Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry men det är andra berättelser som gjort intryck, de han hörde berättar vid eldstaden på somrarna. Han var 14 år när han började våga sig på att berätta själv vid eldstaden.
– mest för att imponera på tjejerna – säger Martin, men ungefär samtidigt som intresset för tjejerna väcktes så väcktes hans intresse för hans identitet och tillhörighet i allmänhet och sina ättlingar urfolket Charruas i synnerhet. Det var när han började berätta om dom för att befästa sin tillhörighet som berättandet fick verklig transcendens. - I urfolkens berättelser finns visdom och kunskap som till stor del försvunnit och skulle gå förlorat helt om inte berättandet fördes vidare. Jag kom att se det som min uppgift att hålla berättelserna levande.
Martín är organiserad i ett kollektiv för ättlingar till urfolket Charrua som kallas “Comunidad Charrúa Basquadé Inchalá” (basqudé inchalá betyder ”res dig broder”)- mitt sociala åtagande har med identiteten att göra. I en globaliserad värld är urfolkets identiteter och kultur under hot att försvinna. Särskilt Latinamerika har utsatts, inte bara för folkmord utan även för etnomord. I mer än 500 år har man urholkat vår kultur till fördel för det västerländska. Det muntliga berättandet har alltid varit en viktig del av kulturarvet och ett viktigt verktyg för att stärka vår kollektiva identitet. I fyra år har jag åkt landet runt och berättat för barn i grundskolan. En god folkbildare är alltid en god berättare. Folkbildning och berättande hör ihop – säger Martín
- i berättandet ingår med nödvändighet ett socialt åtagande. I alla alla Communitys finns en berättare eller fler som har den dubbla rollen att underhålla och agera “guardián de la memoria” (minnesväktare) berättare skapar tillhörighet och stärker identiteten genom att trollbinda med fantastiska berättelser och episka historier . Vi berättare har en viktig roll att fylla i samhället! Viktigt är också att vi lär ut berättarkonsten till nya hela tiden. Varje Community behöver sina berättare för att överleva. Det är viktigt att barn finner förebilder i berättare tidigt. Mina egna berättarförebilder är Atahualpa Yupanqui, Juceca, Rubén Lena, Osiris Rodríguez Castillo, Néstor Ganduglia och Carlos Molina.
Elias håller med Martín i allt och har liksom Martín många förebilder förutom sin far, en han beundrar stort är José Humberto Castillo mer känd i Venezuela som ”El caimán de Sanare” (Sanares alligator) borgmästaren i Sanare utlyste tre dagars sorg i samband med hans död 28 september 2010. Elias hann träffa honom honom ett halvår innan han dog, det är han mycket glad över.
Elias sociala åtagande i berättandet handlar också en del om den kollektiva identiteten och om vikten av att göra motstånd mot alla former av förtryck.
– jag är mer en uppviglare än en folkbildare om jag måste välja mellan dessa. Folk måste resa sig, för att göra det behövs bildning men också mycket prepp. Jag peppar för fullt – säger Elias.
Elias , el subkuentero subersivo
Martín, Sepé Itojmaú (ung vis man)
Elias med sin berättarförebild “El caimán de sanare”
En film om Elias, el subkuentero: http://www.youtube.com/watch?v=TNvR5Bp_Aok
En film om Elias förebild, berättaren “el caimán de Sanare” :http://www.youtube.com/watch?v=nRINy0AjVoE&feature=related
juni 1, 2011 i Berättande för engagemangav Muna Hassan Mohamed
Jag valde att intervjua en person som har varit engagerad för alla människors värde för nästan 25 år genom sitt yrke och privatliv.
Kan du berätta vad som engagerar dig mest?
En grund engagemang som jag hade sedan jag började på högstadiet för många år sedan var att barn som inte fick gå skolan trotts att det var berättigad. De fick jobba för att kunna överleva och bidra till familjens försörjning.
Vad gjorde du då?
Jag talade med mina föräldrar, min skola och alla vuxna som var i min omgivning. Jag ställde frågan varför inte alla barn får gå i skolan. Jag är fortfarande engagerad i fattiga barns skolgång och för närvarande bekostar jag tre barns skolgång i tre olika länder.
Finns andra frågor som engagerar dig?
I Sverige är jag engagerad i asylsökandenas rätt till skydd från förföljelse, och integration av de som får stanna här i landet. Jag föreläser ganska mycket om flyktingfrågor i olika sammanhang.
Hur länge har du varit engagerad i dessa frågor?
Jag tror det är ungefär 25 år.
Vad måste man göra för att alla barn ska kunna gå i skola?
Jag tror inte att jag kommer att uppleva den tiden, men min önskan är att alla stater prioriterar barnens utbildning bättre än vad man gör idag i många länder.
juni 1, 2011 i Berättandets byggstenarav Muna Hassan Mohamed
Byggstenar från forna samhällen stärker våran längtan om att få veta vilka förutsättningar naturen erbjöd oss för att överleva dess krafter. Nu när vi vet de enorma avstånden mellan olika samhällen är det fascinerande att upptäcka likheterna mellan dessa våran förfäders kamp för överlevnad. Byggstenar ger oss en levande intryck för den förflutna och start punkten för vår civilisations framryckning.
Jag kan inte hänvisa någon litteratur men är övertygad om en del läs material om denna intressant ämne.
juni 1, 2011 i Våra berättareav Muna Hassan Mohamed
Mitt namn är Muna H M, och bor i Malmö. Jag utrycker mig helst genom att tala eller berätta om vad som ligger närmaste mig just för den stunden. Flertal ämnen engagerar mig men ämnen som rör fred, miljön och jämställdhet är de mest engagerande ämnena för mig. Jag kommer från ett samhälle som saknade sin egen skrift och överförde sin tradition och historia genom berättandet. Detta gör mig mer bekväm att muntligen framföra mina berättelser. Jag kommer att lära mig mer om berättandet i skrift. Jag är ung och mor till två underbara flickor, som studerar på heltid. Dessa två mäktiga uppgifter upptar mycket av min tid. Jag försöker vara tillgänglig för mina barn i alla läge för att de ska kunna växa i en kärleksfull hem.
Senaste kommentarer