”De kämpar på olika sätt för rätten till sin kropp.”
maj 21, 2011 i Berättande för engagemangav Glokala Folkhögskolan
”I höstas lämnade vi jobb, bostad och allt annat i vackra Stockholm. I stället bodde vi i Nicaragua, där vi samlade material till ett litet webbfilmprojekt som handlar om sexuella rättigheter och våld”, skriver Hanna Navier och Balder Klett Sarmentero i sin blogg Rätten till min kropp.
Nu är Hanna och Balder på informationsturné i Sverige. Mellan föreläsningarna har de fullt upp med att klippa ihop de kortfilmer som de ska göra. Filmerna ska handla om Edgar, Trevi, Dolly och Maria Belén. Fyra unga nicaraguianer som på olika sätt har utmanat andras – eller sina egna – föreställningar om kön och sexualitet.
Både Hanna och Balder har kompetens inom genusfrågor och sexuella rättigheter sedan tidigare och de vill att projektet ska inspirera till engagemang i Sverige. Tidigt bestämde de att filmerna skulle berätta historier inte bara från ett politiskt utan också ett personligt plan.
- Att se en person prata och engagera sig, det är ett sätt att ta världen närmare. Det blir mer verkligt, nästan som att ha personen i rummet, säger Hanna.
Vilka de skulle följa genom filmerna visste de inte i förväg.
- På plats i Nicaragua träffade vi folk som vi blev intresserade av och så frågade vi oss fram bland olika organisationer. Vi valde att fokusera på fyra personer som gav oss känslan: ”de här har någonting att berätta!”, beskriver Balder.
- De som inte är organiserade är svårare att hitta, fyller Hanna i. Till exempel den 17-åriga mamman med två barn. Henne kom vi i kontakt med genom en språklärare.
De har följt varje person i en eller två dagar för att filma i olika miljöer.
- Det kan vara värdefullt att till exempel vara med vid en demonstration, för att förstå sammanhanget som personen verkar i, tipsar Hanna.
De lärde sig också att ta sig mer tid för de personer som inte är vana att bli intervjuade.
- De som är medievana levererar ofta slagkraftiga, tajta meningar medan andra kan behöva mer tid för att bli bekväma i situationen och sätta ord på sina erfarenheter, förklarar Balder.
För den ovana kan det också vara svårare att sätta gränser.
- Därför är det alltid bra att skicka intervjun till personen innan den publiceras, tycker Hanna. Särskilt om det är en skriven text. I en film kan var och en själv tolka det som sägs, men i en text måste skribenten först göra sin egen tolkning.
Andra tips från Hanna och Balder:
- Ställ inte för många frågor (man får ut ganska mycket text av att bara ställa fem frågor) och undvik ledande frågor.
- Om ni pratar om känsliga ämnen, se till att de ni intervjuar är bekväma i situationen och vet om att de alltid kan säga nej till att svara på en eller flera frågor.
- Allting behöver inte hålla perfekt kvalité. Det finns ett värde bara i att se hur saker ser ut och om man kastar upp kameran för att fånga en livlig miljö, så bidrar det till den spontana och nära känslan.
Senaste kommentarer