”De kämpar på olika sätt för rätten till sin kropp.”

maj 21, 2011 i Berättande för engagemangav Glokala Folkhögskolan

”I höstas lämnade vi jobb, bostad och allt annat i vackra Stockholm. I stället bodde vi i Nicaragua, där vi samlade material till ett litet webbfilmprojekt som handlar om sexuella rättigheter och våld”, skriver Hanna Navier och Balder Klett Sarmentero i sin blogg Rätten till min kropp.

Nu är Hanna och Balder på informationsturné i Sverige. Mellan föreläsningarna har de fullt upp med att klippa ihop de kortfilmer som de ska göra. Filmerna ska handla om Edgar, Trevi, Dolly och Maria Belén. Fyra unga nicaraguianer som på olika sätt har utmanat andras – eller sina egna – föreställningar om kön och sexualitet.

Både Hanna och Balder har kompetens inom genusfrågor och sexuella rättigheter sedan tidigare och de vill att projektet ska inspirera till engagemang i Sverige. Tidigt bestämde de att filmerna skulle berätta historier inte bara från ett politiskt utan också ett personligt plan.

- Att se en person prata och engagera sig, det är ett sätt att ta världen närmare. Det blir mer verkligt, nästan som att ha personen i rummet, säger Hanna.

Vilka de skulle följa genom filmerna visste de inte i förväg.

- På plats i Nicaragua träffade vi folk som vi blev intresserade av och så frågade vi oss fram bland olika organisationer. Vi valde att fokusera på fyra personer som gav oss känslan: ”de här har någonting att berätta!”, beskriver Balder.

- De som inte är organiserade är svårare att hitta, fyller Hanna i. Till exempel den 17-åriga mamman med två barn. Henne kom vi i kontakt med genom en språklärare.

De har följt varje person i en eller två dagar för att filma i olika miljöer.

- Det kan vara värdefullt att till exempel vara med vid en demonstration, för att förstå sammanhanget som personen verkar i, tipsar Hanna.

De lärde sig också att ta sig mer tid för de personer som inte är vana att bli intervjuade.

- De som är medievana levererar ofta slagkraftiga, tajta meningar medan andra kan behöva mer tid för att bli bekväma i situationen och sätta ord på sina erfarenheter, förklarar Balder.

För den ovana kan det också vara svårare att sätta gränser.

- Därför är det alltid bra att skicka intervjun till personen innan den publiceras, tycker Hanna. Särskilt om det är en skriven text. I en film kan var och en själv tolka det som sägs, men i en text måste skribenten först göra sin egen tolkning.

Andra tips från Hanna och Balder:

  • Ställ inte för många frågor (man får ut ganska mycket text av att bara ställa fem frågor) och undvik ledande frågor.
  • Om ni pratar om känsliga ämnen, se till att de ni intervjuar är bekväma i situationen och vet om att de alltid kan säga nej till att svara på en eller flera frågor.
  • Allting behöver inte hålla perfekt kvalité. Det finns ett värde bara i att se hur saker ser ut och om man kastar upp kameran för att fånga en livlig miljö, så bidrar det till den spontana och nära känslan.

Vad händer när medborgare intervjuar världsledare?

maj 21, 2011 i Berättande för engagemangav Glokala Folkhögskolan

- Anledningen till att jag väljer att samla in frågorna kollektivt är för att jag tror att läsarna är smartare än vad jag är, säger Jonas Eriksson. I grunden ska det vara läsarnas intervju som jag gör åt dem, helt enkelt.

Jonas håller just på att starta upp bloggen Citizen Dialogue, där han gör intervjuer med makthavare utifrån frågor som han samlar in via sociala medier.

- Processen syftar dels till att öka kontakten mellan makthavare och medborgare, men också till att visa på att det faktiskt går att få kontakt med världsledare och få dem att lyssna på vad du har att säga, berättar han.

Jonas har nyligen intervjuat Yolanda Kakabadse, ordförande för WWF International, och
Tariq Banuri, chefen för FN:s sektion för hållbar utveckling.

- Just nu känner jag mig fantastiskt peppad att fortsätta, säger han och välkomnar den som vill att komma med feedback och idéer inför framtida intervjuer.

Inför kursvecka 3, som fokuserar på intervjuandet, har vi bett Jonas göra en kort video för att ta del av hans erfarenheter.

“Jag planterar, agerar, reagerar, konverserar…”

maj 21, 2011 i Våra berättareav Linda Wolski

Namn: Linda Wolski
Bor: Malmö
Jag uttrycker mig helst genom att: skriva, dansa, plantera, agera, reagera, konversera och konservera
Ämnen som engagerar mig: hållbarhet i allmänhet, köns, kärn-energi- och livsmedelsfrågor i synnerhet
Det här kan jag bidra med i kursen: skriver mer än gärna
Det här vill jag lära mig i kursen: Att formulera mera, berätta om förbannat förbättrande berättande
När jag inte är kursdeltagare ägnar jag min tid åt: jobb på miljöförvaltning, odling, etc.

Gdansk fräschör

maj 21, 2011 i Våra berättareav Linda Wolski

Det nyinsatta hostellet är tomt på gäster denna sista natt då mars blir april. Fräschören och IKEA-andan drar sig inte för att andas in min sena, märkliga ankomst och anledningen därtill. Ett av de tjocka, lite frasiga täckena sväljer hela min boning till och med hullet, men dock inte håret. Nej, för håret flyter åt alla håll, spretar, men mjuknar inför kuddens vithet som nästan slöjar av rummets alla rena, fräscha, furudoftande formationer och vitfrostiga plastlådor.

Vitheten avslöjar att Fria Stugan som hon numera kommit att kallas, har en helt annan historia att förtälja. Det är som om de välbevarade, nymålade dörrarna genom sina knarrande svängningar har en hel livstid med upplevelser och känningar att förmedla. Lagrade och avlagrade i väggarna men som nu ytterst yttrar sig genom rörelser och ljud från portens porer. Vad är det med Fria Stugan som får mig att undra om hon bär på spåren från flera generationers strävande och framtidstro om en idé som var idealisk och ideologisk för ca en EU-medborgares genomsnittliga livstid sedan?

Från fria stugan kan man hyra cyklar, använda trådlöst Internet utan extra kostnad, separera sitt IKEA-inspirerade och kanske IKEA-genererade avfall i tre stycken IKEA-inspirerade plastboxar. En för ”vanligt”, en för papper och en för glas. På infobordet ligger broschyrer om grundvattenlager under Gdansk, om hur ett överdrivet uttag kan leda till saltvatteninträngning i brunnarna. En annan broschyr beskriver stenformationer och fossil som kan hittas på trestadens stränder, hur dessa kan tolkas och säga något om jordens tidigare men primitiva livsformer som sedan länge berett plats för oss att bygga för nästa.

Utanför det skyddande skalet som för en natt hette Fria Stugan är det nu grått. Ett duggande regn faller fast med kortare uppehåll av en blå, klar himmel. Nu är när regnet hunnit falla, och nu är när pölarna ännu inte hunnit infiltrera för att finna sin väg ner mot de djupa akvifärerna som håller Gdansks pulsådra vid liv. Nu behöver jag alltså kryssa mellan pölarna, trippandes på vita tygskor som var ämnade för vackrare väder. Dessa stycken tyg verkar vara dåliga kläder valda för ett så vackert väder.

Nåja, trippen på tilltygade tyg går genom plattbelagda kvarter och trottoarer där det är svårt att strosa pga. ojämnheter och pölar, det är lätt att fokus går mot marken. Dags att sluta se ner mot grundvattnet med sina simmande grundvalar, och att istället se framåt, uppåt, mot skyn med sina fritt svävande flygfän. På de vita oskyldiga tygen passerar jag, den skyldiga, gårdar skyltade med hyresgästföreningar. Blockhus med hyresgäster. Vem är hyresgäst? Varför beter vi oss som om vi kunde äga, eller tom som om vi måste? Obs:censur: sista meningen gav ett alltför uppenbart och uppmanande ifrågasättande. Orden ska inte förtälja allt. Själv förstår jag ännu inte vad de bör, och vad de inte bör förtälja. Hur en berättelse bör se ut för att förtälja något som inte går att sälja. Men jag är kanske naiv. Jag som inte ens förmår förstå vad naivitet betyder, och varför man ska vara rädd för det. Det måste vara den absoluta, maximala höjdpunkten av naivitet. Att inte se det som står skrivet, det som står utan att vara skrivet. Ta dig i skrevet! Läs mellan raderna! Jag vägrar läsa mellan raderna av tomma ord. Vad kan vara tommare än tomrummet mellan rader där det inte står något?

Men som tur är består vi ju till 99 % eller så av vakuum, så kanske behöver vi närma oss de 99 procenten för att kunna börja bygga på eller om eller för eller ifrån. Vacum the mind, dammsug först, skura sen, kanske verkar IKEA funka som tillfälligt verktyg, men hon lär aldrig, ens med stadiga bambugolv och fräscht fällda och återfällbara furusängar räcka till för att städa bort vårt växtverk.

Ok. Jag jordskred ner längs knaggliga, breda trottoarer. Trottande steg. Fasansfullt smidigt gled jag fram alldeles sidledes, nästan streamlinad med gränserna mot dels de ännu gemensamt ägda? blocklägenheterna, dels de “gated-communities”- på svenska portade eller portande eller portförbjudande eller portföljbärande, portvinsdrickande bostadsområdena, vet icke hur det bäst översätts. Ska jag vara nöjd med att termen ej dyker upp på svenska i mitt huvud? Betyder det att företeelsen ej finns i Sverige, att den finns, men att “man” vägrat namnge den med motsvarande betydelse, av rädsla för ett folkligt motstånd, eller är det helt enkelt så j-a äenkelt att det finns ett svenskt ord för det men att jag missat/omevetet vägrat ta in det i vägran att acceptera vad som tillåts hända.

“PARK OLIWA- Prestigefyllt bonde i centrum av Trestadsområdet. Ring för intresseanmälan”

Grävmaskinerna är i full gång bakom skyltar och stängsel. På andra sidan gatan är höghusen färgglada nästan så nyanserna speglar sig i de kvardröjande pålarna på asfalten. Ena sidan av ett garage har befästs  med orden Alrig mera krig och andra sidan visar hammaren och skäran krossade i bitar och med texten “Allt började i Gdansk”.

Jag trippar vidare, korsar några gathörn. Närmar mig en torghandel. Tänker detta måtte väl ändå alltid förbli del av Polen. Alla dessa stånd. Någon med 1000 par skor, en annan handfull av blomsterkransar. Bord fullastade med snabbmatsliknande plagg. Mitt i en av korsningarna, mitt i marknaden, den halvslumrande kommersen nära men långt från omringande bostadskomplex, står två damer och konverserar om forna höns någonstans från en barnavärld tiotusen mil bort. Då abort var tillåten här men inte där som är mitt hem just nu. Bara ett stenkast bort, ingen abort.

Vid marknadens fiskavdelning finns tak. Men fiskkropparna ligger blottade och oskyddade. En sutare kippar fortfarande efter luft. Torskarna har redan huggtsihjälarna eller hyvlats ner tills bara en renrakad bit filé återstår. 23 zl köper lite extra tid för fiskaren som gjorts eller gjort sig beroende av att torsken finns till. På en skylt uppmanas alla djurvänner att inte mata fåglar på marknadsområdet. Detta av hygieniska skäl. Hälsningar Hälsomyndigheten.

“Politik och sociala rörelser engagerar mig.”

maj 20, 2011 i Våra berättareav Carlos Percovich

Hej, jag heter Carlos Percovich och är med och jobbar med kursen.

Redo för teknisk uppgradering

maj 20, 2011 i Okategoriseradeav maritacastro

Nu har jag laddat ner en sån där Bambuser app till min telefon så jag är redo att uppgradera mig 13/6 när Pontus kommer att ge oss introduktion i den nya tekniken :)

…men allt var vackrare förr

“En bra berättelse ska utveckla fantasin.”

maj 18, 2011 i Berättandets byggstenarav Marvin Valer

Fantasin är det viktigaste i en berättelse, i alla fall när det kommer till fiktion.
Jag tänker börja med min syn på berättelseform inom fiktion.
När man är mellen ett och tre år behöver man hjälp av stora bilder i sina böcker.
Det vill säga att det är mer bilder än text. Vid tre och fyra års ålder börjar man som människa få ett större perspektiv på världen och framförallt på sina känslor. Man kan börja utrycka sig i känslor genom att sätta ord på dom istället för att bara gråta eller skratta.

I till exempel Tove Janssons första Muminböcker finns inte bilder på varje sida.
Därför att det är en fantasibok som man själv ska forma till bilder och därav utveckla sin kreativitet. Även Mumin som tecknad film är bra. Det är fortfarande fantasi, men också inblandat av verkliga fenomen, som att veta vad som är rätt och fel, att vara snäll och dum, eller känna sig ledsen eller glad. I Mumindalen finns inte bara glädje utan även emotionella svagheter. Smart, som Tove Jansson var, så skriver hon som bäst mellan raderna. Det jag vill komma fram till är, kort sagt,
att en bra berättelse ska utveckla fantasin.

En bra fakta berättelse ska engagera och få fram känslor.
Dom mest farsinerande berättelsena inom fakta genren är dom som inte handlar om naturligt svåra öden eller stordåd, men ändå lyckas beröra.
Till exempel boken om en Stationskarl som arbetade från att han var arton år ensam
på en ganska öde station i södermanland runt sekelskiftet 1900.
Hans dagboksanteckningar och hans historia blev en bok.
Inte en lång bok, utan en bok med ganska få sidor, men som ändå berör otroligt mycket.
Han skrev mycket, i sin dagbok, om sina ensamhets känslor som hela tiden fanns,
men också vetskapen om att ha var arton år och hade ett ”fint” arbete
med egen bostad ovanför stationshuset.
Och även hur han fann glädje i att se hur det blev vår och att dagarna inte blev så korta och mörka.
En, från utsidan, simpel, kort och vardaglig berättelse som ändå,
mycket tack vare sin sanna historia, blir gripande i sin enkelhet.

“Jag kan bidra med mina åsikter och kunskap om foto.”

maj 18, 2011 i Våra berättareav Marvin Valer

Namn: Marvin Valer

Bor: Malmö

Jag uttrycker mig helst genom: Fota, prata och skissa.

Ämnen som engagerar mig: Kokkonsten, att laga mat. Konst på olika sätt, men mest foto och modernkonst.

Det här kan jag bidra med i kursen: Jag kan bidra med mina åsikter och kunskap om foto samt att jag är en otroligt idérik person.

Det här vill jag lära mig i kursen: Att engagera genom text.

När jag inte är kursdeltagare ägnar jag min tid åt: Att åka bräda, men det är svårt då Malmö är platt och inte har några backar. Spelar TV-spel och lagar god mat gör jag också.

 

Albys gyllene regler

maj 16, 2011 i Berättandets byggstenarav maritacastro

 

Precis utanför tunnelbanestationen i Alby har nio gyllene regler för området huggits in i betongväggen

och undertecknats av självaste kronprinsessan Victoria. Nio regler för hur man ska uppföra

sig i Alby. Prinsessan invigde dem 1996. Det står saker som ”här har alla rätt att bo” ”här bär

vi inget vapen” o.s.v. Det samlade budskapet tycks vara ”ta det lugnt, begå inga brott”.

Jag växte upp i Botkyrka och har aldrig begått några brott under uppväxten; jag var i själva verket

en mycket snäll och tyst flicka. År 2006 var dock ett svårt år i mitt liv. Jag var då 41 år, jag var i

konflikt med jobbet, sjukskriven och arg. Men framförallt kände jag mig just då utsatt.

DN som jag prenumererade på för dyra pengar kom väldigt oregelbundet. När jag ringde för

att klaga förklarade de vänligt att det var så få prenumeranter i Alby. Om tidningsbudet var sjuk

så var det inte prioriterat att sätta in en vikarie för att jag skulle få min morgontidning. Jag hade

redan drabbats hårt ekonomiskt av sjukskrivningen och började dessutom känna mig alltmer

frånkopplad från omvärlden i allmänhet och kulturlivet i synnerhet. Så jag sa upp min prenumeration

och började i stället gå ner till torget och T-banan varje morgon för att hämta Metro. Det var

under dessa promenader jag började reta mig ordentligt på Albys gyllene regler. Det kändes som

att de var riktade mot mig.

Veckorna gick, jag satt fortfarande hemma. Sjukpenning i stället för lön.

En dag damp det ner i brevlådan ett erbjudande från tidningen Sköna hem. För att ladda det

ofrivilliga hemmavarandet mer positivt bestämde jag mig för att tacka ja till prenumerationserbjudandet.

Fem nummer för 49:90 och så fick man välja mellan två välkomstpresenter: boken ”Carl

Malmsten – för slott & folkhem” eller en batteridriven betongsåg. Jag kryssade för betongsågen i

talongen.

Tre dagar senare kom första numret av tidningen och en postavi för att hämta prenumerationspremien.

Jag promenerade sent på kvällen till mitt postombud, Statoil i Alby som har

nattöppet, och hämtade paketet. Det var rätt tungt. I hallen, utan att ens ta av mig skorna rev

jag upp kartongen och prövade att trycka på startknappen med sågen rätt upp i luften. Sen tog

jag hissen nio trappor ner och gick med snabba steg ner till det folktomma Alby torg.

Längst upp startade jag, och jobbade mig sen ner systematiskt tills jag hade kommit runt hela

betongrutan och kunde lossa installationen. Sågen kastade jag i närmaste papperskorg. Sen tog

jag betongplattan på huvudet och gick mot T-banan. Jag hade slutat köpa SL-kort när jag var

sjukskriven så fick jag helt enkelt planka, det har man rätt till i min situation. Men att hoppa över

spärren gick inte med den tunga plattan, så jag knackade på hos spärrvakten och bad honom

helt enkelt välja mellan att släppa förbi mig eller dö. Han släppte förbi mig. Sedan satt jag där

i T-banan, bredbent med plattan mellan benen, och stirrade tomt framför mig. Ingen satte sig

bredvid mig, ett par tjejer bytte vagn i Masmo. Det kändes skönt på något sätt, jag kände mig

stark och synlig.

Jag gick av vid T-centralen, för det är bara därifrån jag hittar i stan, och inte så värst långt

heller. Söder känns till exempel helt främmande; där hittar jag överhuvudtaget inte. Gick ut på

Sergels torg, tog trapporna upp och vek av åt vänster. Gick igenom mängder av stängda buti

 

ker med t-shirts i skyltfönstren. På t-shirtsen var det troll, älgar och vikingar, på många stod det

Stockholm, Sweden eller Absolut Svensk under bilden. Fortsatte gatan fram förbi Rosenbad och

fram till Slottet. Slottsvakterna stod orörliga i mörkret med sina vapen.

Jag promenerade förbi en vaktpost och fram till fasaden och där på en liten fasadnisch ställde

jag ifrån mig Albys gyllene regler. Jag tog några steg bakåt och betraktade installationen ”… här

bär vi inga vapen, här har alla rätt att bo. Kronprinsessan Victoria”. Där satt de som gjutet!

Alby 1996 – Slottet 2006

Här har alla rätt att bo

Vad gör en bra berättelse?

maj 16, 2011 i Berättandets byggstenarav maritacastro

Den muntliga berättelsen

Jag sysslar mest med muntligt berättande, vilket innebär att jag sällan skriver ner mina berättelser. Kanske ligger det muntliga berättandet närmare filmen än boken, det skrivna orden. Jag tänker att en muntlig berättare kan liknas med en diabildsprojektor. Jag berättar de bilder jag har i mitt huvud. Ungefär som när man återberättar en film man sett, därför behövs ingen memorering av formuleringar eller ord. Du vet vad du har sett och berättar ur minnet. En bra muntlig berättare ska kunna kommunicera tankefigurer till lyssnaren. Att berätta är för mig som att konceptualisera. Att skapa en bild av en tanke. En tankefigur. Jag ritar oftast upp mina berättelser i rutor som man gör för film eller serier. Därför tycker jag att man kan säga berättarkonst om muntligt berättande.

Att förstå är att se mönster

Muntligt berättande är ett kraftfullt verktyg, genom berättelser kan man introducera fakta, teorier och värderingar, ge förklaringar kring en situation, peka på samband, utmana, provocera, väcka nyfikenhet och lusten att vidga sin omvärld.

Mina tips

Jag ordnar ibland workshops i muntligt berättande och då brukar jag lära ut ett grundrecept för nybörjare.

En person – råkar ut för ett problem eller möter ett hinder – försöker lösa det – lyckas eller misslyckas, men något har hänt med personen. En berättelse drivs fram av att personen är en annan än när berättelsen är slut mot vad den var när det började.

  • Slå fast tid
  • Håll en röd tråd
  • Ta tillvara känslan, problemet: rädsla, förvåning, förvirring, ilska, spänning
  • Sätt en tydlig punkt

Tänk på att:

  • Introducera
  • Peka på samband
  • Utmana
  • Underlätta

När man blivit varmare i kläderna kan man:

  • Pröva nya utvikningar
  • Kombinera flera episoder

Om det behövs. överdriv, spetsa till.

Jag brukar när jag inte är nöjd med en berättelse köra en felsökning.

Vanliga problem i en berättelse

  • Berättelsen är för lång (eller verkar vara det)
  • För detaljerad
  • Oförmåga att avsluta
  • Berättelsen drivs inte framåt
  • Flera historier i samma berättelse som inte binds ihop på ett bra sätt
  • För kort
  • För privat (men personligt är bra)
  • Ingen berättelse, snarare en episod
  • Saknar konflikt (en beskrivning utan händelseutveckling)

 

      Hajen, en bra tankefigur

En annan muntlig berättare sa till mig en gång: Tänk en haj, med vassa tänder, fena och stjärtfena.

Något som hugger tag i lyssnaren : hajens vassa tänder

En höjdpunkt  som driver fram berättelsen: fena

Meningen, poängen med berättelsen: snärten från stjärtfenan

Hajen tänker jag är en bra tankefigur för det grundläggande i en berättelse. Viktigast tänker jag ändå är att man har ett syfte med sitt berättande och att man är engagerad i det man berättar, då blir det för det mesta bra. Jag är övertygad om att alla har något att berätta och att alla kan berätta. Sen är det naturligtvis som med allt annat att övning ger färdighet.

Albys gyllene regler – om handlingens frigörande kraft

När jag hade övat mig länge på ovanstående ville jag gå längre i min berättarfärdighet. Jag bestämde mig för att i samband med en utställning om förortsuppror skapa en berättelse där personen i berättelsen inte bara klarade ett hinder och därmed genomgick en förändring utan också började agera i förhållande till förändringen den genomgick. Syftet var att kommunicera handlingens frigörande kraft till andra genom att göra en utsatt person till att agera. Alltså syftet var att beskriva hur det kan gå till att gå från att vara objekt till att bli subjekt i en berättelse. Senare var det en ung kille i alby, Ahmed Nuru,  som lyssnade på mig när jag berättade den färdiga berättelsen ville göra en film utifrån den berättelsen. Filmen är inte klar än, men jag skickar en länk med hans work in prgress. Det var spännande för mig att se hur en muntlig berättelse kan bli film och det var kul att själv spela i filmen för jag har aldrig tidigare gjort det. Skickar också berättelsen i sin helhet.

Hoppas nu det inte blev så mycket text så att jag tråkar ut er. H/ Marita

 Alby mitt hem – work in progress av Ahmed Nuru